Om mening, gemenskap och varför välbefinnande också handlar om vår relation till världen
Ibland händer det att vi känner oss lite bättre utan att vi egentligen har gjort något för att må bättre. Vi har kanske haft ett samtal som engagerat oss, hjälpt någon med något praktiskt, deltagit i en gemensam aktivitet eller ägnat oss åt en fråga som vi tycker är viktig. För en stund har uppmärksamheten riktats mot något utanför oss själva.
Det är en intressant tanke. Att välbefinnande inte enbart behöver vara något vi aktivt söker, utan också något som kan växa fram när vi är engagerade i livet.
Inom psykologin har vi länge intresserat oss för människors tankar, känslor och individuella förmågor. Det är både viktigt och nödvändigt. Men människan lever inte isolerad från sin omvärld. Vi formas genom våra relationer, våra erfarenheter och de sociala sammanhang där vi ingår.
Kanske behöver vi därför ibland vidga frågan om hur människor kan må bättre. Inte genom att rikta mindre omsorg mot den som mår dåligt, utan genom att också intressera oss för vad människor har möjlighet att vara delaktiga i.
Att hjälpa andra
Det finns forskning som visar att människor som hjälper andra ofta också upplever ett högre välbefinnande. Det kan handla om små vardagliga handlingar, att ställa upp för en vän, hjälpa en granne eller engagera sig ideellt.
I en forskningsöversikt beskriver Chen (2024) hur sådana handlingar kan hänga samman med tre grundläggande psykologiska behov: självbestämmande, kompetens och samhörighet. Att få bidra kan innebära att vi upplever oss kunna påverka, att våra handlingar har betydelse och att vi känner oss förbundna med andra människor.
Det är kanske inte så märkligt. De flesta av oss vet hur det känns att få hjälpa någon med något som faktiskt behövs. Ibland är det en ganska liten sak, men känslan av att ha varit till nytta kan dröja sig kvar.
Ett särskilt intressant exempel finns inom forskning om återhämtning från alkohol- och drogberoende.
Inom Anonyma Alkoholister (AA) har det länge funnits en tanke om att den som själv fått hjälp också kan hjälpa andra. Det kan handla om att dela sina erfarenheter, stötta någon som är ny i gemenskapen eller finnas till hands när någon annan har det svårt. Men betydelsen av att få bidra till andra människors liv verkar inte vara begränsad till tolvstegsrörelsen.
I en svensk studie undersökte Nisic och kollegor (2025) hur återhämtning från beroende hängde samman med meningsfulla aktiviteter och deltagande i samhällslivet. Studien omfattade 110 personer som själva beskrev sig som i återhämtning. Forskarna fann att personer som hade kommit längre i sin återhämtning oftare rapporterade engagemang i meningsfulla aktiviteter, bland annat ideellt arbete, utbildning och familjeliv.
En annan studie, av Zemore och kollegor (2026), följde personer som bodde i alkohol- och drogfria återhämtningsboenden i USA. Forskarna undersökte både att ge och att få hjälp, inom boendet, i tolvstegsgrupper och bland familj och vänner. Resultaten visade att personer som i större utsträckning hjälpte andra hade lägre sannolikhet att använda alkohol vid senare uppföljningar. Även att få hjälp hade betydelse.
Studierna visar inte att hjälpandet i sig orsakar återhämtning. Men de väcker intressanta frågor om vad som händer när en människa går från att framför allt behöva stöd till att också kunna vara ett stöd för andra.
Erfarenheter som tidigare kanske mest förknippats med svårigheter kan få en annan betydelse. Det man själv har gått igenom kan bli något som hjälper en annan människa.
Här finns också en existentiell dimension. Återhämtning kan handla om mer än att lämna ett destruktivt beteende bakom sig. Den kan också innebära att hitta nya sammanhang, nya relationer och nya sätt att vara betydelsefull.
Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att dra slutsatsen att alla mår bättre av att hjälpa andra. Omsorg kan också bli betungande, särskilt när den förväntas snarare än väljs. Den som redan tar ett stort ansvar för andra kan behöva få hjälp att sätta gränser, snarare än uppmuntras att göra ännu mer.
Gemenskapens betydelse
Vi människor behöver känna att vi hör hemma någonstans. Men det är inte alltid samma sak som att ha många människor omkring sig.
Forskning om social identitet visar att de grupper och sammanhang vi identifierar oss med kan ha betydelse för vårt välbefinnande. Charles och kollegor (2025) fann exempelvis att människor som tillhörde flera olika typer av grupper tenderade att ha ett högre välbefinnande även flera år senare.
En metaanalys av de Hoog och Pat-El (2024) visar också ett positivt, om än relativt svagt, samband mellan social identifikation och hälsorelaterade beteenden.
Det handlar alltså inte bara om sociala kontakter i sig. Det kan också handla om vilka sammanhang vi känner oss som en del av och vad dessa sammanhang betyder för oss.
En arbetsplats, en förening, ett grannskap eller en grupp människor som delar ett intresse kan ge oss en plats i ett större sammanhang. Vi kan få en roll, känna igen oss i andra och uppleva att vi hör till.
Men gemenskap är inte alltid enkel.
I vår forskning om svenska ö-samhällen har vi mött just denna dubbelhet. I rapporten Gemenskap, ensamhet och existentiell hälsa i ö-samhällen (Bohlin & Hellén, 2026) undersökte vi hur människor på öar utan fast landförbindelse upplever gemenskap, ensamhet och mening i vardagen.
I intervjuer och rundabordssamtal med sammanlagt 51 deltagare framträdde en bild av gemenskap som både en styrka och en möjlig källa till svårigheter. Närheten mellan människor kunde skapa trygghet, kontinuitet och en stark känsla av tillhörighet. Samtidigt kunde den innebära förväntningar, social kontroll och en känsla av att inte riktigt passa in.
En annan viktig del av resultaten handlade om betydelsen av att få bidra. För många var engagemanget i det lokala samhället en källa till mening och tillhörighet. Att hjälpa till, ta ansvar för gemensamma angelägenheter och vara en del av det som fick samhället att fungera kunde ge en känsla av att vara behövd.
Men vi såg också att engagemanget kunde bli en belastning. I små samhällen kan mycket ansvar vila på ett fåtal personer. Den som engagerar sig kan få svårt att dra sig tillbaka, särskilt när det saknas andra som kan ta över.
Man kan alltså vara omgiven av människor och ändå känna sig ensam. Och man kan känna stor mening i att bidra till gemenskapen, samtidigt som man ibland behöver få vara ifred.
Det är därför inte självklart att fler aktiviteter eller fler sociala kontakter är lösningen. Det viktiga är också om vi får vara delaktiga på ett sätt som känns meningsfullt och där vi kan vara oss själva.
Vad ger livet mening?
Ur ett existentiellt psykologiskt perspektiv handlar detta om något mer än socialt stöd och gemenskap.
Vi människor behöver också kunna förhålla oss till frågor om vad som är viktigt, vad vi vill ta ansvar för och hur vi vill leva våra liv.
Mening kan uppstå i nära relationer, i arbete, i skapande, i naturen eller genom engagemang för något vi värdesätter. Det behöver inte vara storslaget. Ibland handlar det om att ta hand om en trädgård, vara en närvarande vän, engagera sig i en förening eller hjälpa någon som behöver det.
Och det som känns meningsfullt kan förändras genom livet.
Det som en gång gav oss riktning kanske inte längre gör det. Vi blir äldre, relationer förändras, vi förlorar människor eller får andra förutsättningar att leva våra liv. Ibland behöver vi ompröva sådant som tidigare känts självklart.
Forskning visar också att upplevelsen av mening inte behöver vara något oföränderligt. Manco och Hamby (2021) sammanställde studier om psykologiska insatser som syftar till att stärka människors upplevelse av mening. Resultaten visade att sådana insatser kan ha positiva effekter, även om resultaten varierade mellan studierna.
Men mening är inte något vi enkelt kan ordinera åt varandra.
Det som känns meningsfullt för en människa behöver inte vara det för en annan. En person kan finna mening i att engagera sig i en stor samhällsfråga, en annan i att ta hand om sin familj eller skapa något med sina händer. För någon kan det vara viktigt att ingå i en gemenskap, medan någon annan behöver mer utrymme för självständighet.
Kanske handlar det därför inte alltid om att hitta meningen med livet, som om det fanns ett enda svar. Det kan också handla om att vara uppmärksam på vad som känns viktigt, vad vi bryr oss om och vad vi vill ägna vår tid åt.
Vilka möjligheter har vi att bidra?
Här finns en samhällsfråga som jag tycker att vi behöver diskutera mer.
När vi talar om att främja psykisk och existentiell hälsa handlar samtalet ofta om vad människor själva kan göra. Vi uppmuntras att ta hand om oss, hitta balans, utveckla strategier och arbeta med vårt eget välbefinnande.
Det är viktigt. Men människors möjligheter att uppleva mening och delaktighet påverkas också av deras livsvillkor.
Det är svårt att engagera sig i ett sammanhang om man ständigt upplever sig stå utanför. Det är svårt att känna handlingskraft om man saknar inflytande över sin vardag. Och det är svårt att bidra när ingen efterfrågar det man har att ge.
Vi behöver därför inte bara fråga vilka aktiviteter och stödinsatser samhället kan erbjuda. Vi behöver också fråga hur vi skapar miljöer där människor får möjlighet att påverka, ta ansvar, utveckla relationer och uppleva att deras närvaro betyder något.
Det gäller i skolan, på arbetsplatser, i föreningslivet och i våra lokalsamhällen.
Jag tänker att vi ibland är ganska bra på att identifiera människors behov av stöd, men kanske inte alltid lika bra på att se vad de själva har att bidra med.
En människa som upplever ensamhet kan också ha erfarenheter, kunskaper och intressen som skulle kunna berika en gemenskap. Den som själv har gått igenom svårigheter kan ha något värdefullt att ge en annan människa. Den som har lämnat arbetslivet kan fortfarande vilja känna sig behövd och ha möjlighet att påverka.
Det betyder förstås inte att alla ska behöva vara aktiva, starka eller hjälpsamma. Vi behöver också få vara sårbara, dra oss undan och ta emot omsorg. Och ibland är livets omständigheter sådana att det helt enkelt inte finns kraft eller utrymme för något annat.
Men möjligheten att få betyda något för andra är en dimension av välbefinnande som jag tror att vi ibland underskattar.
Att främja psykisk och existentiell hälsa handlar därför inte enbart om att hjälpa människor att hantera sina individuella svårigheter. Det handlar också om vilka möjligheter vi har att vara delaktiga i livet omkring oss.
Vi behöver naturligtvis ta hand om oss själva. Men vi behöver också något att bry oss om, något att engagera oss i och människor eller sammanhang som betyder något för oss.
Kanske är det därför vi ibland mår bättre just när vi för en stund inte har vårt eget mående i centrum.
Referenser
Bohlin, M., & Hellén, R. (2026). Gemenskap, ensamhet och existentiell hälsa i ö-samhällen [Forskningsrapport]. Skärgårdarnas Riksförbund och Göteborgs universitet.
Charles, S. J., Stevenson, C., Wakefield, J. R. H., & Fino, E. (2025). Diversity of group memberships predicts well-being: Cross-sectional and longitudinal evidence. Personality and Social Psychology Bulletin, 51(5), 716–729. https://doi.org/10.1177/01461672231202278
Chen, Y. (2024). Prosocial behavior and well-being: An empirical review of the role of basic psychological need satisfaction. The Journal of Psychology, 158(5), 325–346. https://doi.org/10.1080/00223980.2024.2307377
de Hoog, N., & Pat-El, R. (2024). Social identity and health-related behavior: A systematic review and meta-analysis. Social Science & Medicine, 344, Article 116629. https://doi.org/10.1016/j.socscimed.2024.116629
Manco, N., & Hamby, S. (2021). A meta-analytic review of interventions that promote meaning in life. American Journal of Health Promotion, 35(6), 866–873. https://doi.org/10.1177/0890117121995736
Nisic, M., Best, D., Nilsson, L., & Moilanen, P. (2025). Charting recovery pathways in Sweden: The role of time, gender and meaningful activities. Nordic Studies on Alcohol and Drugs, 42(5–6), 403–423. https://doi.org/10.1177/14550725251357221
Zemore, S. E., Mahoney, E., Subbaraman, M. S., Mericle, A. A., & Polcin, D. L. (2026). Giving and receiving help in three contexts as predictors of alcohol outcomes in a longitudinal study of sober living house residents. American Journal of Community Psychology, 77(3–4), 372–384. https://doi.org/10.1002/ajcp.70029
Relaterade
Upptäck mer från Existentiell hälsa och beroende
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.


