Jag brukar skriva kortare blogginlägg. Den här gången vill jag göra något annat. Under en längre tid har jag burit på en fråga som jag inte riktigt kunnat släppa. Den har följt mig genom forskningsprojekt om beroende, existentiell hälsa, ensamhet, återhämtning, sociala medier och polarisering. Vid första anblick handlar de om olika fenomen, men gång på gång har jag återkommit till samma fundering:
Vad hjälper människor att orientera sig när livet eller samhället förändras på ett sätt som skakar om det vi tagit för givet?
Den frågan har blivit allt viktigare.
Därför blir den här bloggtexten längre än vanligt. Jag vill utforska ett begrepp som redan används i olika sammanhang men som, enligt min mening, förtjänar en mer samlad diskussion: existentiell beredskap.
Min ambition är inte att lansera en ny teori eller fastställa en slutgiltig definition. Jag vill i stället undersöka hur begreppet kan förstås i ljuset av den kunskap som vuxit fram inom existentiell psykologi, forskning om existentiell hälsa och närliggande forskningsfält. Förhoppningsvis kan resonemanget bidra till ett bredare samtal om människors och samhällens förmåga att orientera sig i en tid präglad av osäkerhet och genomgripande förändringar.
Vi lever i beredskapens tid
Det är svårt att öppna en tidning eller lyssna på nyheterna utan att mötas av ord som beredskap, motståndskraft och resiliens. Under de senaste åren har de blivit en självklar del av samhällsdebatten. Krig, klimatförändringar, pandemier, desinformation, cyberattacker och den snabba utvecklingen av artificiell intelligens har förändrat vår syn på framtiden. Det som tidigare kunde uppfattas som osannolikt har blivit något som myndigheter, organisationer och enskilda människor förväntas förbereda sig för.
Det är en viktig utveckling. Ett samhälle som inte planerar för kriser riskerar att bli sårbart. Satsningar på civil beredskap, totalförsvar och psykologiskt försvar är därför både nödvändiga och välkomna. På samma sätt har forskning om resiliens och återhämtning bidragit med värdefull kunskap om hur människor och samhällen kan hantera stora påfrestningar.
Ju mer jag tagit del av den utvecklingen, desto oftare har jag ställt mig en annan fråga:
Vad är det egentligen vi förbereder oss för?
Mycket av dagens beredskapsarbete handlar om att skydda samhällsviktiga funktioner. Vi talar om energiförsörjning, livsmedel, sjukvård, transporter, informationssäkerhet och robusta institutioner. Allt detta är avgörande. Men när en kris drabbar oss förändras inte bara de yttre förutsättningarna. Den kan också rubba vår förståelse av oss själva, våra relationer och vår framtid.
Det gäller människor som drabbas av allvarlig sjukdom, förlorar en närstående eller försöker bygga upp livet efter en separation eller ett beroende. Men det gäller också hela samhällen. Klimatförändringar väcker frågor om ansvar och framtid. Krig utmanar vår tillit och trygghet. Den snabba utvecklingen av artificiell intelligens väcker frågor om arbete, identitet och ytterst om vad det innebär att vara människa. Polarisering påverkar inte bara det offentliga samtalet utan också människors upplevelse av gemenskap och delaktighet.
Det är därför frågan om existentiell beredskap blivit mer angelägen. Inte därför att människans existentiella villkor har förändrats. Människan har alltid levt med osäkerhet, förlust och dödlighet. Det som förändrats är vår samtid. Förändringstakten upplevs ha ökat, framtiden upplevs som mer oviss och många av de sammanhang som tidigare gav människor riktning har blivit mindre självklara. Frågor som en gång främst uppfattades som privata delas nu av hela samhällen.
Här har den existentiella psykologin ett viktigt bidrag att ge. Under lång tid har den försökt förstå hur människor förhåller sig till livets grundläggande villkor. Frågor om mening, frihet, ansvar, ensamhet, relationer och dödlighet har stått i centrum långt innan de blev en del av dagens samhällsdiskussion.
Samtidigt visar forskningen om existentiell hälsa att dessa frågor inte bara är filosofiska funderingar. De har betydelse för människors livskvalitet, återhämtning och psykiska välbefinnande. Därför har existentiella dimensioner sedan länge en plats i WHO:s arbete med livskvalitet genom WHOQOL-SRPB.
När denna forskning läses sida vid sida med dagens diskussion om beredskap väcks en fråga:
Om vi lägger så stor vikt vid att förbereda samhällets funktioner, borde vi inte också fundera över människans förmåga att möta de existentiella frågor som kriser och genomgripande förändringar väcker?
Den frågan kan sannolikt inte besvaras av ett enda forskningsfält. Men den kan föra samman kunskap som alltför sällan möts. Existentiell psykologi och forskning om existentiell hälsa bidrar med förståelse för hur människor möter livets grundläggande villkor och finner en ny riktning när livet förändras. Forskning om beredskap, resiliens och folkhälsa bidrar samtidigt med kunskap om hur individer och samhällen utvecklar motståndskraft. Tillsammans öppnar dessa perspektiv för ett bredare sätt att förstå vad beredskap också kan innebära.
Det är mot den bakgrunden jag vill utforska begreppet existentiell beredskap.
När blir en kris existentiell?
Alla kriser är inte existentiella. Människor möter motgångar, konflikter och perioder av stress genom hela livet utan att deras grundläggande förståelse av sig själva eller världen förändras. Många svårigheter kan hanteras med de resurser vi redan har. Men ibland händer något annat. Det som tidigare gav tillvaron riktning, sammanhang eller identitet räcker inte längre till.
En existentiell kris handlar därför inte bara om det som har hänt. Den handlar om vad händelsen gör med vårt sätt att förstå oss själva, våra liv och vår framtid.
Det kan handla om ett svårt sjukdomsbesked, att förlora en närstående eller gå igenom en skilsmässa. Men det kan lika gärna handla om att lämna ett beroende, gå i pension, förlora sitt arbete eller uppleva att framtiden blivit mer osäker. Även stora samhällsförändringar kan väcka existentiella frågor. Klimatförändringar, krig, demokratiska utmaningar och den snabba utvecklingen av artificiell intelligens påverkar inte bara våra livsvillkor. De kan också förändra hur vi ser på framtiden, vårt ansvar och ytterst vad det innebär att vara människa.
Det är sådana frågor som den existentiella psykologin länge har försökt förstå. Till skillnad från många andra psykologiska perspektiv utgår den inte främst från att livets svårigheter är problem som ska lösas eller symtom som ska behandlas. I stället utgår den från att vissa frågor är en del av själva människovillkoret. Vi lever alla med frihet och ansvar, relationer och ensamhet, osäkerhet och förluster samt medvetenheten om vår egen ändlighet. Förr eller senare konfronteras de flesta av oss med dessa villkor, även om det sker på olika sätt och vid olika tidpunkter i livet.
Det betyder inte att människor reagerar likadant. Våra erfarenheter, relationer, kulturella sammanhang och livsvillkor påverkar hur vi tolkar och hanterar det som händer. Men den existentiella psykologin påminner oss om att dessa frågor inte i första hand är uttryck för individuell svaghet. De är en del av att vara människa.
Det perspektivet har också fått stöd inom andra forskningsfält. Inom palliativ vård, psykiatri, rehabilitering och beroendeforskning har man under de senaste decennierna visat att människor ofta brottas med frågor om mening, identitet, skuld, hopp, tillhörighet och framtid när de ställs inför genomgripande livsförändringar. Sådana frågor ersätter inte medicinsk eller psykologisk behandling, men de finns där sida vid sida med den. När de får utrymme kan de bli en viktig del av människors möjlighet att hitta en ny riktning i en förändrad tillvaro.
Samma utveckling syns inom forskningen om existentiell hälsa. WHO:s arbete med livskvalitet omfattar sedan länge existentiella dimensioner som hopp, mening, inre frid och upplevelsen av sammanhang. Det påminner oss om att hälsa inte bara handlar om frånvaro av sjukdom eller psykiska symtom, utan också om människors möjlighet att finna riktning och mening när livet förändras.
Det leder vidare till en annan fråga: Hur talar vi om återhämtning?
Alltför ofta beskrivs återhämtning som en väg tillbaka till det normala. Men många av de händelser som väcker existentiella frågor går inte att göra ogjorda. Den som mist en livspartner återvänder inte till livet före förlusten. Den som lever med en kronisk sjukdom blir inte samma människa som tidigare. Den som lämnat ett beroende börjar inte om från ett oskrivet blad. På samma sätt kan inte heller ett samhälle som präglats av krig, klimatförändringar eller djup polarisering återgå till hur det en gång var.
Den verkliga utmaningen handlar kanske inte om att hitta tillbaka, utan om att hitta ett sätt att leva vidare. Att steg för steg återfinna fotfästet i en verklighet som faktiskt har förändrats.
Det är också här jag menar att frågan om existentiell beredskap blir intressant. Inte därför att den kan skydda oss från livets svårigheter, utan därför att den riktar uppmärksamheten mot människans möjlighet att möta dem utan att helt förlora mening, tillit, ansvar eller handlingskraft.
Hur skulle existentiell beredskap kunna förstås?
Begreppet existentiell beredskap är inte nytt. Det förekommer redan i olika sammanhang, bland annat inom vård och omsorg, i filosofiska och teologiska resonemang samt i diskussioner om människors förmåga att möta livets slutskede eller andra svåra livssituationer. Begreppet används dock på olika sätt och saknar fortfarande en tydlig och gemensam innebörd.
Min ambition är därför inte att fastställa en slutgiltig definition, utan att undersöka hur begreppet kan förstås i ljuset av den kunskap som vuxit fram inom existentiell psykologi, forskning om existentiell hälsa och närliggande forskningsfält.
För mig handlar existentiell beredskap inte om att vara förberedd på en viss händelse. Ingen människa kan fullt ut förbereda sig på ett dödsbesked, en obotlig sjukdom, en skilsmässa eller ett krig. Livet kommer alltid att rymma en oförutsägbarhet som vi inte kan kontrollera.
Existentiell beredskap handlar i stället om människors och samhällens förmåga att möta livets grundläggande villkor när de gör sig påminda. Att kunna leva vidare när världen inte längre ser ut som vi föreställt oss. Att gradvis återfinna riktning när tidigare självklara utgångspunkter har förändrats.
Det innebär inte att människor blir immuna mot sorg, lidande eller existentiella kriser. Inte heller handlar det om positivt tänkande eller om att alltid finna mening i det som sker. Tvärtom utgår den existentiella psykologin från att lidande är en del av människovillkoret. Frågan är inte hur lidandet ska undvikas, utan hur människor kan fortsätta leva, handla och ta ansvar när det inte längre går att undvika.
Detta perspektiv ligger nära flera etablerade forskningsområden.
Aaron Antonovsky intresserade sig exempelvis inte främst för varför människor blir sjuka, utan för varför många trots svåra livsomständigheter lyckas bevara sin hälsa. Hans salutogena teori lyfter fram betydelsen av att tillvaron upplevs som begriplig, hanterbar och meningsfull. Den existentiella psykologin närmar sig liknande frågor från ett delvis annat håll genom att rikta uppmärksamheten mot hur människor förhåller sig till frihet, ansvar, mening, ensamhet och dödlighet, villkor som ingen människa kan undkomma.
Även den samtida meningsforskningen pekar i samma riktning. Tatjana Schnell beskriver mening som en grundläggande orienteringsfunktion snarare än enbart en positiv känsla. Joel Vos har på motsvarande sätt visat hur arbete med existentiella frågor kan vara en viktig del av människors återhämtning efter sjukdom, förlust och andra genomgripande livshändelser.
Gemensamt för dessa perspektiv är att de inte lovar ett liv utan lidande eller beskriver människan som en passiv mottagare av det som händer henne. I stället betonar de människans möjlighet att skapa mening, finna en ny riktning och fortsätta leva även när tillvaron förändrats på ett sätt som inte går att göra ogjort.
Det är här jag menar att begreppet existentiell beredskap kan fylla en funktion. Det riktar uppmärksamheten mot något som lätt hamnar mellan olika forskningsfält. Vi vet i dag mycket om hur samhällen bygger civil beredskap och hur människor utvecklar psykologisk återhämtning, resiliens och coping. Men kanske behöver vi också ställa en annan fråga:
Hur utvecklar människor och samhällen den förmåga som gör det möjligt att möta livets existentiella villkor innan krisen är ett faktum?
Jag tror inte att det finns något enkelt svar. Men frågan är viktig. Vår tids utmaningar påverkar inte bara samhällets funktioner, utan också människors föreställningar om framtiden, ansvar och vad det innebär att leva ett gott liv. Om det stämmer behöver också den existentiella psykologin och forskningen om existentiell hälsa bli en del av samtalet om beredskap.
Kanske är det där begreppet existentiell beredskap har sitt värde. Inte som ett nytt modeord eller en ny teori, utan som ett sätt att föra samman kunskap som redan finns men som alltför sällan möts.
Individen och samhället – två sidor av samma beredskap
Existentiella frågor beskrivs ofta som något djupt personligt, och det är de också. Hur vi förhåller oss till mening, frihet, ansvar, ensamhet eller dödlighet kan ingen annan göra åt oss. Samtidigt uppstår dessa frågor aldrig i ett socialt vakuum. Vi lever alltid i relation till andra människor och i de samhällen vi är en del av. Våra liv formas av familj, vänner, arbetsplatser, utbildning, vård, kultur och de gemenskaper där vi hör hemma. Det gäller också vår existentiella hälsa.
Det blir därför alltför förenklat att förstå existentiell beredskap enbart som en individuell förmåga. Lika lite som hälsa kan förstås utan hänsyn till människors livsvillkor, kan existentiell beredskap förstås utan de sammanhang där den utvecklas.
Folkhälsovetenskapen har länge visat att hälsa påverkas av faktorer som utbildning, ekonomi, sociala relationer och tillit. På motsvarande sätt visar forskning om socialt kapital och community resilience att samhällen med starka relationella resurser ofta har bättre förutsättningar att möta stora påfrestningar. När människor litar på varandra, känner delaktighet och kan agera tillsammans stärks också samhällets motståndskraft.
Den existentiella psykologin tillför ytterligare en dimension. Relationer handlar inte bara om praktiskt stöd eller sociala nätverk. De hjälper oss också att förstå vilka vi är. Mening skapas sällan i ensamhet. Identitet formas i mötet med andra människor. Hopp växer ofta fram tillsammans med andra. När vi förlorar fotfästet är det också ofta genom andra människor som vi stegvis finner en ny riktning.
Samma mönster återkommer inom forskningen om existentiell hälsa. Upplevelsen av mening, hopp, inre frid och tillhörighet formas i samspelet mellan människan och hennes omgivning, genom relationer, livsvillkor och möjligheten att delta i sammanhang som upplevs betydelsefulla.
Detta perspektiv blir särskilt viktigt i en tid då många av våra största samhällsutmaningar samtidigt väcker existentiella frågor. Klimatförändringar, krig, polarisering och den snabba teknikutvecklingen förändrar inte bara samhällets yttre villkor. De påverkar också människors föreställningar om framtiden, ansvar och möjligheten att påverka utvecklingen.
Filosofen Jonna Bornemark har beskrivit vår samtid som en kollektiv existentiell kris. Oavsett hur man väljer att använda begreppet pekar det på något centralt: vissa av de frågor vi brottas med i dag är inte enbart individuella. De delas av många människor samtidigt och väcks av förändringar som berör hela samhällen.
Det innebär inte att samhället kan ge människor svar på deras existentiella frågor. De svaren måste varje människa själv leva sig fram till. Däremot kan samhället skapa bättre eller sämre förutsättningar för människor att möta dem. Ett samhälle som präglas av tillit, fungerande institutioner, utbildning, kultur, demokratiska mötesplatser och ett starkt civilsamhälle ger större möjligheter att dela erfarenheter, söka mening och bära livets osäkerhet tillsammans.
Då kan begreppet existentiell beredskap vara särskilt användbart. Om vi enbart betraktar det som en individuell egenskap riskerar vi att lägga hela ansvaret på den enskilda människan. Om vi enbart ser det som en samhällelig funktion riskerar vi att förlora människans frihet och ansvar ur sikte.
Den existentiella psykologin påminner oss om att varje människa ytterst måste förhålla sig till sina egna livsvillkor. Folkhälsovetenskapen visar samtidigt att dessa alltid formas i relation till de sociala och samhälleliga sammanhang vi lever i. En djupare förståelse av existentiell beredskap växer därför fram först när dessa perspektiv hålls samman.
Existentiell beredskap är därmed varken en individuell egenskap eller en samhällelig funktion. Den är en relationell förmåga som utvecklas i samspelet mellan människan och hennes omgivning. Där prövas den, där stärks den och där bärs den vidare.
Den handlar därför inte bara om individens möjlighet att leva vidare när livet förändras, utan också om samhällets förmåga att skapa de relationella, kulturella och demokratiska förutsättningar som gör detta möjligt. Det ena kan inte utvecklas utan det andra.
Precis som civil beredskap inte byggs den dag krisen inträffar, byggs inte heller existentiell beredskap först när livet rasar samman. Den formas successivt genom de relationer, institutioner, kulturella sammanhang och livserfarenheter som hjälper människor att förstå sig själva, finna mening och behålla handlingskraft när tillvaron förändras.
Kan existentiell beredskap utvecklas?
Om existentiell beredskap handlar om människors och samhällens förmåga att möta livets grundläggande villkor väcks en naturlig fråga. Är det en förmåga som kan utvecklas, eller är den något vi antingen har eller saknar?
Forskningen ger anledning till försiktig optimism.
Naturligtvis går det inte att förbereda sig fullt ut på ett dödsbesked, en svår sjukdom, ett beroende, en skilsmässa eller ett krig. Livet kommer alltid att rymma en oförutsägbarhet som ingen utbildning eller teori kan eliminera. Däremot visar forskning från flera områden att människor kan utveckla resurser som hjälper dem att orientera sig när livet förändras.
Det gäller exempelvis forskningen om mening i livet. Schnell beskriver mening som något som växer fram genom engagemang, relationer, värderingar och upplevelsen av att bidra till något större än den egna individen. Mening är inte något vi finner en gång för alla. Den utvecklas, omprövas och förändras genom livet och kan därför fungera som en orienteringspunkt när tidigare självklarheter inte längre bär.
Liknande slutsatser återkommer inom forskningen om återhämtning. Recovery handlar inte bara om att minska symtom eller återgå till hur livet såg ut tidigare. För många innebär återhämtning att skapa ett nytt liv som upplevs möjligt att leva, där identitet, hopp, delaktighet och mening blir centrala.
Även forskningen om existentiell hälsa pekar i samma riktning. Upplevelsen av mening, hopp, tillhörighet och inre frid formas inte bara av vad som händer oss, utan också av hur vi förstår våra erfarenheter och av de sammanhang där vi lever våra liv.
En annan återkommande slutsats gäller betydelsen av sociala relationer. Relationer ger inte bara praktiskt stöd. De hjälper oss också att tolka våra erfarenheter, bevara hopp och finna mening när livet förändras. Det är därför ofrivillig ensamhet får så omfattande konsekvenser för både psykisk och fysisk hälsa.
Sammantaget pekar forskningen mot något viktigt: de resurser som hjälper människor att leva vidare efter svåra livshändelser utvecklas sällan först när krisen inträffar. De formas successivt genom livet.
Kanske är det just där den existentiella beredskapen börjar. Inte i de extraordinära situationerna, utan i vardagen. I de samtal vi vågar föra om livets svåra frågor. I de relationer vi bygger och vårdar. I de sammanhang där människor får möjlighet att känna ansvar, delaktighet och mening. I skolan, på arbetsplatsen, inom vården, kulturlivet, föreningslivet och familjen. Där utvecklas inte bara kunskap och kompetens. Där formas också de existentiella resurser som människor bär med sig när livet förändras.
Existentiell beredskap handlar därför sannolikt mer om bildning än om träning. Den utvecklas inte genom en checklista eller ett enskilt utbildningsprogram, utan genom erfarenheter, reflektion, relationer och ett samhälle som ger utrymme för frågor som saknar enkla svar.
Precis som fysisk beredskap stärks genom övning och civil beredskap genom planering och samverkan, utvecklas existentiell beredskap genom ett livslångt arbete med reflektion, relationer och meningsskapande. Den kan aldrig färdigställas, men den kan fördjupas.
Den handlar också om mod. Inte mod som frånvaro av rädsla, utan modet att leva vidare trots att framtiden inte går att kontrollera. Den existentiella psykologin har länge betonat att människans frihet alltid samexisterar med osäkerhet. Att leva innebär därför inte att undanröja all ovisshet, utan att våga handla och ta ansvar även när vi inte har alla svar.
Det finns ofta en stark förväntan om att även komplexa frågor ska kunna besvaras snabbt. Existentiella frågor följer en annan logik. De kan sällan lösas en gång för alla. De behöver bäras, delas och ibland omformuleras när livet förändras.
Existentiell beredskap handlar därför ytterst inte om att vara rustad för framtiden. Den handlar om att steg för steg utveckla förmågan att leva med osäkerhet utan att förlora riktning, hopp eller viljan att fortsätta ta ansvar för sitt eget liv och för andra människor.
Avslutning – en fråga värd att fortsätta utforska
Vi lever i en tid då beredskap diskuteras mer än på mycket länge. Det är både nödvändigt och välkommet. Vi behöver robusta samhällssystem, fungerande infrastruktur, genomtänkta krisplaner och institutioner som kan möta framtidens utmaningar.
Men ju mer jag arbetat med frågor om existentiell psykologi, existentiell hälsa, beroende, ensamhet, återhämtning och gemenskap, desto mer har jag börjat fundera över om något fortfarande saknas i samtalet.
Hur förbereder vi oss som människor på det som inte går att kontrollera?
Inte bara på strömavbrott, pandemier eller extrema väderhändelser, utan också på de erfarenheter som förr eller senare möter de flesta av oss: förlust, sjukdom, ensamhet, misslyckanden och livskriser. Händelser som förändrar vår självbild och får oss att ompröva vad som verkligen betyder något.
Det är frågor som inte kan besvaras en gång för alla. Däremot kan de utforskas med stöd i den kunskap som vuxit fram inom existentiell psykologi, forskning om existentiell hälsa och närliggande forskningsfält.
Jag vet inte om existentiell beredskap kommer att etableras som ett vedertaget begrepp. Begrepp förändras, utvecklas och prövas över tid. Men jag tror att den fråga begreppet försöker fånga är viktig.
Om vi menar allvar med att bygga motståndskraftiga samhällen behöver vi också tala om människans förmåga att leva med osäkerhet utan att förlora riktning, ansvar eller handlingskraft. Om hur mening, hopp, relationer, tillit och delaktighet kan fungera som resurser när tidigare självklarheter inte längre bär, och hur dessa resurser inte bara formas inom individen utan också i familjer, skolor, arbetsplatser, vården, kulturen och civilsamhället.
Existentiell beredskap handlar därför inte om att undanröja osäkerheten. Osäkerheten är en del av livet. Frågan är snarare hur vi lever med den utan att förlora vår mänsklighet, hur vi fortsätter att ta ansvar, skapa relationer, finna mening och bidra till andra människor även när framtiden inte blir som vi hade föreställt oss.
Kanske är det också här den verkliga beredskapen börjar.Inte när krisen redan är här. Utan långt tidigare.
I de samtal vi vågar föra. I de relationer vi bygger. I de sammanhang där människor får möjlighet att utveckla ansvar, tillit och mening. I den bildning som hjälper oss att förstå både oss själva och varandra. Och i ett samhälle som inser att människors motståndskraft inte enbart handlar om materiella resurser, utan också om de existentiella resurser som gör det möjligt att fortsätta leva, hoppas och handla när livet förändras.
Den här texten har inte haft ambitionen att ge några färdiga svar. Syftet har varit att pröva ett begrepp och undersöka om det kan bidra till att föra samman kunskap från forskningsfält som alltför sällan möts. Om existentiell beredskap kan hjälpa oss att bättre förstå hur människor och samhällen möter livets ofrånkomliga osäkerhet, då är det ett begrepp värt att fortsätta utforska.
För i en tid då vi lägger allt större vikt vid att stärka samhällets beredskap finns det kanske också skäl att fråga hur vi stärker människors förmåga att leva vidare när livet förändras. Kanske är det först när vi ser beredskap som både en samhällelig och en existentiell fråga som vi fullt ut kan förstå vad det innebär att förbereda sig för framtiden.
Referenser
Anthony, W. A. (1993). Recovery from mental illness: The guiding vision of the mental health service system in the 1990s. Psychosocial Rehabilitation Journal, 16(4), 11–23. https://doi.org/10.1037/h0095655
Antonovsky, A. (1987). Unraveling the mystery of health: How people manage stress and stay well. Jossey-Bass.
Bonanno, G. A. (2004). Loss, trauma, and human resilience: Have we underestimated the human capacity to thrive after extremely aversive events? American Psychologist, 59(1), 20–28. https://doi.org/10.1037/0003-066X.59.1.20
Bornemark, J. (2026, 4 juli). Det behövs en politik som vågar se vår existentiella kris. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/kultur/jonna-bornemark-det-behovs-en-politik-som-vagar-se-var-existentiella-kris/
Commission on Social Determinants of Health. (2008). Closing the gap in a generation: Health equity through action on the social determinants of health. World Health Organization.
Dahlberg, K., Todres, L., & Galvin, K. (2009). Lifeworld-led healthcare is more than patient-led care: An existential view of well-being. Medicine, Health Care and Philosophy, 12(3), 265–271. https://doi.org/10.1007/s11019-008-9174-7
Galvin, K., & Todres, L. (2013). Caring and well-being: A lifeworld approach. Routledge.
Hawkley, L. C., & Cacioppo, J. T. (2010). Loneliness matters: A theoretical and empirical review of consequences and mechanisms. Annals of Behavioral Medicine, 40(2), 218–227. https://doi.org/10.1007/s12160-010-9210-8
Holt-Lunstad, J., Smith, T. B., Baker, M., Harris, T., & Stephenson, D. (2015). Loneliness and social isolation as risk factors for mortality: A meta-analytic review. Perspectives on Psychological Science, 10(2), 227–237. https://doi.org/10.1177/1745691614568352
Leamy, M., Bird, V., Le Boutillier, C., Williams, J., & Slade, M. (2011). Conceptual framework for personal recovery in mental health: Systematic review and narrative synthesis. The British Journal of Psychiatry, 199(6), 445–452. https://doi.org/10.1192/bjp.bp.110.083733
Norris, F. H., Stevens, S. P., Pfefferbaum, B., Wyche, K. F., & Pfefferbaum, R. L. (2008). Community resilience as a metaphor, theory, set of capacities, and strategy for disaster readiness. American Journal of Community Psychology, 41(1–2), 127–150. https://doi.org/10.1007/s10464-007-9156-6
Park, C. L. (2010). Making sense of the meaning literature: An integrative review of meaning making and its effects on adjustment to stressful life events. Psychological Bulletin, 136(2), 257–301. https://doi.org/10.1037/a0018301
Putnam, R. D. (2000). Bowling alone: The collapse and revival of American community. Simon & Schuster.
Schnell, T. (2021). The psychology of meaning in life. Routledge.
Skevington, S. M., Gunson, K. S., & O’Connell, K. A. (2013). Introducing the WHOQOL-SRPB BREF: Developing a short-form instrument for assessing spiritual, religious and personal beliefs within quality of life. Quality of Life Research, 22(5), 1073–1083. https://doi.org/10.1007/s11136-012-0237-0
Southwick, S. M., Bonanno, G. A., Masten, A. S., Panter-Brick, C., & Yehuda, R. (2014). Resilience definitions, theory, and challenges: Interdisciplinary perspectives. European Journal of Psychotraumatology, 5(1), Article 25338. https://doi.org/10.3402/ejpt.v5.25338
Vos, J. (2018). Meaning in life: An evidence-based handbook for practitioners. Palgrave Macmillan.
WHOQOL SRPB Group. (2006). A cross-cultural study of spirituality, religion and personal beliefs as components of quality of life. Social Science & Medicine, 62(6), 1486–1497. https://doi.org/10.1016/j.socscimed.2005.08.001
World Health Organization. (2012). WHOQOL-SRPB: Scoring and coding for the WHOQOL-SRPB field-test instrument: User’s manual, 2012 revision. https://iris.who.int/handle/10665/77777
Yalom, I. D. (1980). Existential psychotherapy. Basic Books.
Upptäck mer från Existentiell hälsa och beroende
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
