Julen, tomheten och frågan om mening

Existentiell hälsa i ett samhälle som har svårt att stanna upp

Julen beskrivs ofta som en tid för gemenskap, mening och sammanhang. För många människor innebär den också ett avbrott i vardagens tempo, en rytmförändring där ljus, stillhet och återkommande ritualer kan skapa en känsla av kontinuitet i en annars fragmenterad tid. Samtidigt visar både forskning och samhällsstatistik att högtider tenderar att förstärka upplevelser av ensamhet, tomhet och existentiell sårbarhet. För många fungerar julen som en existentiell förstoring, där det som till vardags går att hålla på avstånd blir synligt och ibland smärtsamt tydligt.

Inom forskningen om existentiell hälsa betraktas hälsa inte enbart som frånvaro av psykisk eller fysisk sjukdom, utan som människans möjlighet att uppleva mening, sammanhang, tillhörighet och värdighet i livet (World Health Organization [WHO], 1998; WHO, 2022). I detta perspektiv kan julen förstås både som en potentiell källa till mening och som en tid då bristen på mening blir särskilt påtaglig. Det är just denna dubbelhet som gör högtiden existentiellt laddad.

Ensamhet, tomhet och förlust av sammanhang

Ofrivillig ensamhet har under senare år uppmärksammats allt mer som ett allvarligt folkhälsoproblem. Forskning visar tydliga samband mellan ensamhet och ökad risk för depression, ångest, suicidala tankar, beroendeproblematik och somatisk ohälsa (Holt-Lunstad et al., 2015; Folkhälsomyndigheten, 2023). Samtidigt är ensamhet inte enbart ett socialt tillstånd, utan också ett existentiellt fenomen.

Existentiell psykologi skiljer mellan att vara ensam och att uppleva existentiell tomhet. Den senare handlar inte främst om frånvaro av människor, utan om frånvaro av mening, riktning och upplevd betydelse i relation till andra och till världen (Frankl, 2006). Julen tenderar att aktualisera just denna dimension. När förväntningar på gemenskap, tradition och närhet krockar med den egna livssituationen kan tomheten bli särskilt påtaglig. Samtidigt kan enkla och lågmälda former av gemenskap, som ett samtal, en måltid eller en gemensam promenad i vinterljuset, för vissa fungera som påminnelser om att mening inte alltid kräver stora sociala sammanhang.

Sociologisk och samhällsteoretisk forskning har visat hur senmoderniteten präglas av sköra relationer och tillfälliga gemenskaper, där individen i hög grad förväntas skapa mening på egen hand (Bauman, 2003). I ett sådant samhälle blir högtider som julen både laddade och sårbara. De blottlägger bristen på långsiktiga sammanhang och stabila relationer, inte som individuella misslyckanden utan som strukturella konsekvenser av hur samhället organiseras. Samtidigt påminner högtiden om människans fortsatta behov av ritualer, gemensamma tidsmarkörer och berättelser som sträcker sig bortom individen.

Mening i ett prestationsorienterat samhälle

Forskning om mening i livet visar att upplevelsen av mening är nära kopplad till relationer, delaktighet och känslan av att bidra till något som upplevs som större än den egna individen (Martela & Steger, 2016). För många människor erbjuder julen just ett sådant tillfälle, där fokus tillfälligt förskjuts från prestation till samvaro, från effektivitet till närvaro. Samtidigt lever vi i ett samhälle där värde ofta kopplas till prestation, självständighet och synlig framgång. Detta skapar en paradox där längtan efter tillhörighet och mening samexisterar med normer som betonar oberoende och självförverkligande.

Julen förstärker denna paradox. Idealbilder av den lyckade julen, den harmoniska familjen, den sociala gemenskapen och det välordnade hemmet fungerar som kulturella berättelser om hur ett meningsfullt liv bör se ut. För den som befinner sig i sorg, ensamhet, beroendeproblematik eller existentiell kris kan dessa berättelser bidra till skam och känslor av otillräcklighet. Samtidigt kan samma högtid, när förväntningarna sänks och idealen ifrågasätts, öppna för mer realistiska och inkluderande former av gemenskap.

Inom existentiell psykoterapi beskrivs skam och ensamhet som tätt sammanflätade. När människan upplever att hon inte lever upp till förväntningar tenderar hon att dra sig undan, vilket i sin tur fördjupar både ensamhet och tomhet (Yalom, 1980). Julen blir då inte bara en privat erfarenhet, utan en social spegel som reflekterar samhällets normer och ojämlika tillgång till gemenskap. Samtidigt kan varje försök att möta varandra utan krav, även i liten skala, fungera som ett motstånd mot dessa normer.

Existentiell hälsa som gemensamt ansvar

Att tala om existentiell hälsa innebär därför att förflytta fokus från individen som bärare av problem till de sammanhang där mening, tillhörighet och livsmod formas. Folkhälsomyndigheten har betonat att ensamhet och existentiell ohälsa inte kan förstås eller hanteras enbart genom individuella insatser, utan kräver relationella och strukturella lösningar (Folkhälsomyndigheten, 2023). Julen, med sin betoning på gemenskap och omsorg, synliggör både bristen på sådana strukturer och potentialen i dem.

Existentiell hälsa rör frågor om hur samhällen skapar utrymme för mänsklig sårbarhet, livsövergångar och kriser. Julen påminner oss om detta ansvar genom att synliggöra vilka som inkluderas i gemenskap och vilka som lämnas utanför, samt vilka liv som ryms inom rådande normer och vilka som gör det svårare. Samtidigt påminner högtiden om människans förmåga att skapa mening även under begränsade villkor.

Små handlingar, såsom samtal, närvaro och att bli sedd, har betydelse. De kan ibland fungera som existentiella hållpunkter i en tid som annars präglas av osäkerhet. Samtidigt kan de inte ersätta långsiktiga samhälleliga insatser. Civilsamhälle, arbetsliv, vård och socialpolitik behöver ta existentiell hälsa på allvar som en del av folkhälsan, inte som en fråga om trivsel utan som en grundläggande dimension av mänskligt välbefinnande.

Julen som existentiell möjlighet

Existentiell hälsa handlar ytterst inte om att eliminera tomhet, ensamhet eller smärta, utan om att kunna förhålla sig till dem. Frankl menade att mening inte är något som kan ges färdigt, utan något som skapas i relation till livets villkor, även när dessa är svåra eller begränsande (Frankl, 2006). I detta perspektiv kan julen fungera som en tid för eftertanke, där frågor om vad som bär i livet får ta plats.

Julen kan därmed förstås som en möjlighet, inte att leva upp till ideal utan att erkänna livets komplexitet. Att ge plats för både ljus och mörker, gemenskap och ensamhet, mening och tomhet. Ett samhälle som vågar tala om detta, och som skapar utrymme för olika sätt att fira, sörja eller helt enkelt ta sig igenom högtiden, skapar bättre förutsättningar för existentiell hållbarhet, inte bara under julen utan året om.

---

Referenser

Bauman, Z. (2003). Liquid love: On the frailty of human bonds. Polity Press.

Frankl, V. E. (2006). Man’s search for meaning. Beacon Press. Originalarbete publicerat 1946.

Folkhälsomyndigheten. (2023). Ofrivillig ensamhet – ett folkhälsoproblem. Folkhälsomyndigheten.

Holt-Lunstad, J., Smith, T. B., Baker, M., Harris, T., & Stephenson, D. (2015). Loneliness and social isolation as risk factors for mortality: A meta-analytic review. Perspectives on Psychological Science, 10(2), 227–237. https://doi.org/10.1177/1745691614568352

Martela, F., & Steger, M. F. (2016). The three meanings of meaning in life: Distinguishing coherence, purpose, and significance. The Journal of Positive Psychology, 11(5), 531–545. https://doi.org/10.1080/17439760.2015.1137623

World Health Organization. (1998). WHOQOL and spirituality, religiousness and personal beliefs (SRPB): Report on WHO consultation. WHO.

World Health Organization. (2022). WHO guideline on mental health at work. WHO.

Yalom, I. D. (1980). Existential psychotherapy. Basic Books.