Tolv steg mot existentiell mening

Tolvstegsprogrammen – såsom Anonyma Alkoholister (AA), Anonyma Narkomaner (NA) och Al-Anon – har länge varit centrala i återhämtningsprocesser för personer med beroendeproblematik och deras anhöriga. Utöver att adressera det beroendebeteende som individen kämpar med, erbjuder dessa program en struktur för att utforska djupare existentiella frågor som identitet, mening och tillhörighet. I Sverige har programmet Livsstegen, utvecklat av prästen och författaren Olle Carlsson tillsammans med kontemplationscentret Kontempel, introducerat en liknande modell med fokus på existentiell hälsa och ett bredare tilltal.

Existentiell ensamhet och beroende

Forskning visar att existentiell ensamhet,  känslan av att vara fundamentalt isolerad från andra och världen,  kan vara en bidragande faktor till beroendeutveckling. Melder (2011) beskriver hur brist på mening och tillhörighet kan leda till psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Tolvstegsprogrammens betoning på gemenskap och delade erfarenheter kan därmed fungera som ett motmedel mot denna ensamhet.

Stegarbetet – en existentiell och praktisk väg till förändring

En av grundpelarna i tolvstegsprogrammen är det som ofta kallas ”stegarbetet”, en process där individen, steg för steg, arbetar med sig själv, sina relationer, sin historia och sin framtid. Det handlar inte bara om att sluta använda ett visst beroendeframkallande medel eller beteende, utan om att förändras på djupet, att växa som människa.

De tolv stegen bygger på erfarenhet snarare än teori. Även om formuleringarna har religiösa rötter, är programmet varken konfessionellt eller dogmatiskt. Det beskrivs ofta som ett andligt men icke-religiöst program, där varje individ får definiera vad en ”kraft större än jag själv” betyder – det kan vara Gud, naturen, gruppen, sammanhanget eller en känsla av mening (Laudet, 2007).

Stegen inleds med att individen erkänner sin maktlöshet inför beroendet och kommer till tro på att en kraft större än en själv kan hjälpa till att återställa balansen. Därefter följer en inre resa som innebär att överlämna kontrollen, inventera sitt liv och erkänna sina brister inför sig själv och andra. Programmet leder vidare till en vilja att förändras, att be om hjälp och att gottgöra dem man skadat. Det avslutas inte med en slutpunkt, utan övergår i en livshållning präglad av daglig självrannsakan, andlig fördjupning och ett engagemang i att hjälpa andra.

Stegarbetet är inte bara terapeutiskt – det är existentiellt. Det handlar om att erkänna skuld utan att fastna i skam, om att försonas med sig själv och andra, att få en ny känsla av syfte och mening (Tonigan et al., 2013).

Vetenskapligt stöd för stegarbete

Forskning har visat att djupare engagemang i stegarbetet, särskilt stegen som rör självrannsakan och gottgörelse, är kopplat till ökad psykologisk hälsa, lägre ångestnivåer och förbättrad återhämtningsstatus (Worley et al., 2012). Att arbeta med stegen i gemenskap med andra (t.ex. sponsor eller grupp) har dessutom visat sig förstärka känslan av tillhörighet, självvärde och självförståelse (Krentzman et al., 2010).

Livsstegen: En svensk utveckling med existentiell grund

Livsstegen är ett svenskt program som bygger på tolvstegsfilosofin men är en vidareutveckling snarare än en tolkning. Det har utformats av prästen och författaren Olle Carlsson som även driver kontemplationscentret Kontempel. Programmet är särskilt utformat för personer som inte nödvändigtvis har ett beroende, men som vill bearbeta livets svårigheter, relationer, uppväxt, skuld, ansvar och inre längtan. Det vänder sig till människor i olika livssituationer – i sorg, livskriser eller existentiellt sökande.

I Livsstegen står frågor om mening, hopp, förlåtelse och livsmod i centrum. Det är ett öppet, icke-dogmatiskt program med en tydlig existentiell förankring, ofta med stöd i stillhet, meditation och delning i grupp. Målet är att skapa inre hälsa och ökad självkännedom genom att arbeta med stegen som verktyg för inre försoning och riktning i livet (Carlsson, 2015).

Livsstegen börjar med att deltagaren undersöker sin längtan, sin livssituation och sitt behov av förändring. Därefter följer teman som mod att se på sig själv, förståelse för uppväxtens påverkan, bearbetning av skuld och ansvar, och övning i att ge och ta emot förlåtelse. Mot slutet fördjupas stegen i acceptans, tacksamhet, öppenhet för det andliga och viljan att bidra till något större än en själv. Programmet utgår från existentiella teman snarare än beroendeproblematik, men bevarar det stegvisa, kontemplativa och delande arbetssättet från tolvstegsmodellen.

Jag är själv utbildad Livsstegsledare och har sett hur arbetet med dessa teman inte bara stärker självförståelsen utan också skapar ett sammanhang för ärlig reflektion och andlig förankring, oavsett vad deltagaren själv lägger i begreppet ”högre kraft”.

Stegarbete och terapi – en fruktbar kombination

Att arbeta med de tolv stegen innebär ofta ett djupt och förvandlande arbete, men många upplever att behovet av individuell terapi ökar i takt med det inre uppvaknandet. Tolvstegsprogrammen har inte som mål att vara terapi – de erbjuder ett andligt och praktiskt tillfrisknande i gemenskap med andra. Däremot kan det arbete som inleds i stegen behöva fördjupas och förankras terapeutiskt, särskilt när tidigare trauman, anknytningsmönster eller inlärda självscheman väcks till liv.

Forskning visar att kombinationen av självhjälpsprogram som AA/NA och psykoterapeutisk behandling kan förstärka återhämtningens kvalitet och stabilitet (Timko et al., 2006). För vissa individer blir terapin viktigare i ett senare skede – när beroendet är under kontroll men frågor om identitet, sorg, relationer och livsval blir mer centrala. I terapi kan man bearbeta det som tolvstegsprogrammet inte nödvändigtvis fokuserar på: uppväxtens påverkan, destruktiva relationer, känslomässig reglering eller kroppsliga uttryck för stress.

Att stödja ett helande på flera plan, både andligt, psykologiskt och relationellt, kan ge ökad långsiktig hållbarhet. Det är därför viktigt att se tolvstegsprogrammet som en stark grund, men inte nödvändigtvis som hela lösningen.

Sammanfattande reflektioner

Tolvstegsprogrammen och Livsstegen erbjuder mer än bara verktyg för att hantera beroende; de tillhandahåller en ram för att utforska och bearbeta existentiella frågor som mening, identitet och tillhörighet. Genom att integrera dessa dimensioner i återhämtningsprocessen kan individer uppnå en mer hållbar och meningsfull förändring – särskilt när det kombineras med stödjande terapeutiska inslag.

/Margareta Bohlin

---

Referenser

• Carlsson, O. (2015). Livsstegen: 12 steg till inre hälsa. Libris förlag.
• Kelly, J. F., Humphreys, K., & Ferri, M. (2020). Alcoholics Anonymous and other 12-step programs for alcohol use disorder. Cochrane Database of Systematic Reviews, (3).
• Krentzman, A. R., Cranford, J. A., & Robinson, E. A. R. (2010). Multiple dimensions of spirituality in recovery: A lagged mediational analysis of Alcoholics Anonymous’ principal theoretical mechanism of behavior change. Substance Abuse, 31(1), 26–34.
• Laudet, A. B. (2007). What does recovery mean to you? Lessons from the recovery experience for research and practice. Journal of Substance Abuse Treatment, 33(3), 243–256.
• Melder, C. (2011). Vilsenhetens epidemiologi: En religionssociologisk studie i existentiell folkhälsa (Doktorsavhandling). Uppsala universitet.
• Timko, C., DeBenedetti, A., & Billow, R. (2006). Intensive referral to 12-step self-help groups and 6-month substance use disorder outcomes. Addiction, 101(5), 678–688.
• Tonigan, J. S., Toscova, R., & Miller, W. R. (2013). Meta-analysis of the literature on Alcoholics Anonymous: Sample and study characteristics moderate findings. Journal of Studies on Alcohol and Drugs, 74(4), 616–627.
• Worley, M. J., Trim, R. S., & Brown, S. A. (2012). Self‐disclosure and forgiveness in recovery from substance use disorders. Alcoholism Treatment Quarterly, 30(2), 140–157.