Det talas allt mer om ensamhet i Sverige. Regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga problemet, och frågan om social isolering har tagit kliv upp på den politiska agendan. Det är ett viktigt steg. Men vi måste också våga tala om den mer svårfångade form av ensamhet som sällan nämns i debatten: den existentiella ensamheten.
Det handlar inte bara om att vara utan vänner eller nätverk – utan om en djup känsla av att inte höra hemma i världen. En känsla av att livet saknar riktning, mening eller mål. Det kan drabba människor i alla åldrar, men är särskilt vanligt vid livskriser, förändrade livssituationer eller i vår tids starkt individualiserade och sekulariserade samhälle.
Folkhälsomyndigheten (2023) konstaterar att ofrivillig ensamhet påverkar både psykisk och fysisk hälsa negativt – med ökad risk för depression, hjärt-kärlsjukdomar och förtida död. Men insatserna som föreslås tenderar att fokusera på det sociala planet – på att ”träffa fler” eller ”öka delaktigheten”. Vad händer med dem som redan är omgivna av människor, men ändå känner sig existentiellt ensamma?
Forskning visar att existentiell ensamhet är en reell och växande dimension av ohälsa, inte minst i äldreomsorgen, men också bland unga vuxna och högpresterande grupper som sällan ges utrymme att uttrycka sårbarhet (Bolmsjö et al., 2019; Yalom, 1980). Den kräver en annan sorts bemötande – där samtal om livets grundläggande frågor får ta plats:
Vem är jag när jag inte längre är behövd? Vad är meningen med mitt liv? Hur hanterar jag min frihet?
Jag möter ofta människor i samtal där just dessa frågor får ta plats – i gränslandet mellan forskning, livserfarenhet och mänsklig närvaro. Det är samtal som inte söker färdiga svar, utan öppnar för att vara människa i det svåra.
Det behövs fler sådana sammanhang. Fler samtalsrum där existentiell kompetens möter livserfarenhet. Där lyssnandet är ett verktyg och inte en metod. Där samtalet får vara både mänskligt och professionellt.
I takt med att sekulariseringen fördjupas och traditionella gemenskaper försvagas, behöver vi också stärka vår förmåga att hantera meningslöshet, frihet och sårbarhet som en del av folkhälsoarbetet. Det existentiella perspektivet är inte en ”mjuk” fråga – det är en nödvändig del av ett hållbart samhälle.
📌Hur ofta får vi egentligen tala om det som verkligen gör ont – och vad gör det med oss när vi inte får det?
/ Margareta Bohlin
Referenser
Bolmsjö, I., Tengland, P. A., & Rämgård, M. (2019). Existential loneliness: An attempt at an analysis of the concept and the phenomenon. Nursing Ethics, 26(5), 1310–1325. https://doi.org/10.1177/0969733017748480
Folkhälsomyndigheten. (2023). Ensamhet – ett hot mot folkhälsan? Kunskapssammanställning om ofrivillig ensamhet och social isolering i befolkningen. https://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationsarkiv/e/ensamhet–ett-hot-mot-folkhalsan/
Yalom, I. D. (1980). Existential psychotherapy. Basic Books.
Upptäck mer från Existentiell hälsa och beroende
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
