Vi behöver varandra. Det låter självklart, men i en värld där många lever intensiva, komplexa liv är det inte alltid enkelt att känna verklig samhörighet. Existentiell tillhörighet handlar inte bara om att ha människor omkring sig, utan om att känna sig hemma i sig själv, i relationer och i världen. Det är en upplevelse som människor i alla tider har längtat efter och fortsatt söker.

Tillhörighet och mänsklig existens

Existentiell teori beskriver människans liv som präglat av grundvillkor som mening, frihet, ansvar, isolering och dödlighet (Yalom, 1980). I detta perspektiv är existentiell isolering en central utmaning. Det är känslan av att i grunden vara ensam i sin existens, även när man omges av andra.

Existentiell isolering och existentiell tillhörighet

Yalom skiljer mellan tre former av isolering

1. Interpersonell isolering som handlar om frånvaro av nära relationer
2. Intrapsykisk isolering som rör distansen till sig själv och ibland formas av skam eller självförnekelse
3. Existentiell isolering som innebär att varje människa står ensam inför sina val, sin frihet och sin dödlighet

Existentiell tillhörighet blir en motkraft, inte genom att ta bort denna isolering, utan genom att skapa förankring och sammanhang. Det handlar om att känna sig del av livet och världen och om att hitta platser där man får vara människa tillsammans med andra.

Forskning om existentiell hälsa och tillhörighet

WHO:s modell för existentiell hälsa, WHQOL SRPB, beskriver dimensioner som mening, hopp, anknytning, harmoni och spiritualitet som centrala delar av välbefinnande (WHOQOL Group, 2006).

Nyare forskning visar att existentiell tillhörighet och känslan av att vara del av något större fungerar som en betydande friskfaktor. Studier har visat samband mellan existentiell meningsfullhet och psykisk hälsa (Schnell, 2020), upplevelsen av sammanhang och välbefinnande hos äldre personer i vård och omsorg (Haug, Danbolt, Kvigne och Råholm, 2020) samt betydelsen av naturkontakt, andlig anknytning och inre riktning när människor hanterar stress och livskriser (Pargament, 2013).

Några centrala forskningsfynd

Forskningen visar att

• existentiell meningsfullhet är ett skydd mot psykisk ohälsa och stress (Schnell, 2020)
• tillhörighet till något större, som en gemenskap, naturen, en värdegrund eller en andlig dimension, stärker resiliens och livstillfredsställelse (Martela och Steger, 2016)
• existentiell tillhörighet formas genom förankring, delaktighet och sammanhang snarare än genom antal relationer (Jonsén, Norberg och Lundman, 2010)

Fenomenologiska perspektiv

Inom fenomenologin beskriver Heidegger människans existens som att vara i världen, alltså att livet alltid levs i relation till omgivningen, andra människor och de sammanhang som ger tillvaron form och mening (Heidegger, 1962). Den mänskliga existensen förstås som en ständigt pågående rörelse av att vara situerad, involverad och förankrad i en livsvärld.

Hemmastaddhet

Begreppet hemmastaddhet, Heimlichkeit, används inom den fenomenologiska traditionen för att beskriva upplevelsen av att vara förankrad i världen. Det handlar om att världen känns begriplig, levbar och trygg att vistas i. När hemmastaddheten brister kan människor uppleva otrygghet, främmandegöring eller en känsla av att inte längre känna sig hemma i sitt eget liv.

Vårdvetenskaplig livsvärldsforskning har vidareutvecklat Heideggers och Merleau Pontys fenomenologi. Forskare som Dahlberg, Todres och Galvin betonar hur hemmastaddhet och obekanthet påverkar människors välbefinnande, särskilt i perioder av sjukdom, kris och förändring. Att vara hemmastadd innebär att ha en känsla av orientering och samhörighet med sin livsvärld, medan brist på hemmastaddhet kan leda till existentiell sårbarhet (Dahlberg, Todres och Galvin, 2009; Todres och Galvin, 2010; van Manen, 1997).

Detta fenomenologiska perspektiv fördjupar förståelsen av existentiell tillhörighet. Tillhörighet handlar inte enbart om social närvaro, utan om en existentiell känsla av att vara orienterad, mottagen och förankrad i det liv som levs.

Existentiell tillhörighet som motkraft till skam

Skam är en starkt isolerande erfarenhet. Den kan få människor att dra sig undan, gömma delar av sig själva eller ifrågasätta sitt värde (Brown, 2012). Existentiell tillhörighet är motsatsen. Den handlar om upplevelsen av att få finnas som man är, med hela sin historia och sin mänsklighet.

Forskning om återhämtning från trauma, beroende och psykisk ohälsa visar att tillhörighet är en betydelsefull förändringsfaktor (Topor, 2016). Människor förändras i relation till andra, i möten som bär och i gemenskaper som håller.

Tre nivåer av existentiell tillhörighet

Tillhörighet till sig själv

Den inre tillhörigheten handlar om självacceptans, autenticitet, värdebaserat liv och kontakt med sina känslor och erfarenheter. Den är viktig för både psykologiskt och existentiellt välbefinnande (Schnell, 2020).

Tillhörighet till andra

Kvaliteten i relationerna är viktigare än antalet. Äkthet, ömsesidighet och känslomässigt gensvar skapar de relationer som bygger tillhörighet (Lee med flera, 2021).

Tillhörighet till något större

Det kan vara naturen, spiritualitet, ett värdesystem, ett samhälle, en gemenskap eller ett syfte. Existentiell psykologi beskriver detta som självtranscendens, att få känna sig del av något större än sig själv (Reker och Wong, 2012).

Existentiell tillhörighet och ensamhet

Ensamhet är en betydande folkhälsoutmaning (Folkhälsomyndigheten, 2023, World Health Organization, 2023). Samtidigt beskriver många en djupare form av ensamhet som rör mening, sammanhang och förankring.

Existentiell tillhörighet tar sin utgångspunkt i just detta. Den handlar om att hitta sin plats i världen, en existentiell hemvist att vila i genom livets olika skeden.

Att odla existentiell tillhörighet

Existentiell tillhörighet växer ofta i det vardagliga, i det som skapar mening och förankring i livet. Forskning visar att människor utvecklar en känsla av tillhörighet när de får möjlighet att förstå sig själva, dela sina berättelser, knyta an till andra och känna sig del av något som sträcker sig bortom den egna individen. Det handlar inte om enskilda tekniker, utan om att skapa rum där livet kan få vara helt och levande.

Ett sätt att stärka tillhörigheten är att föra samtal som rör det som verkligen betyder något. När människor får prata om mening, värderingar, hopp, tvivel och identitet fördjupas både självförståelse och relationer. Berättande fungerar på ett liknande sätt. Genom att sätta ord på erfarenheter och lyssna till andras historier växer både sammanhang och gemenskap.

Många finner också tillhörighet genom naturen eller genom en andlig eller existentiell dimension. Det kan handla om stillhet, rytm, kontakt med något större eller en känsla av förundran som skapar inre stabilitet och förankring. Naturkontakt och inre riktning har visat sig vara betydelsefulla för välbefinnande och återhämtning.

Delaktighet spelar också en viktig roll. Att få bidra, stödja andra och vara behövd skapar mening och riktning. Existentiell tillhörighet växer när människor känner att de inte bara får ta plats, utan också har något att ge.

Slutligen stärks tillhörighet när livet levs i linje med det man värderar. Värdebaserade handlingar skapar en känsla av autenticitet och integritet, vilket bidrar till inre stabilitet och en upplevelse av att vara hemma i sig själv.

Sammanfattningsvis odlas existentiell tillhörighet i möten, i berättelser, i naturkontakt och i handlingar som bär mening. Det är en relationell och existentiell process där både individen och omgivningen spelar roll.

Avslutning

Existentiell tillhörighet handlar om att få finnas. Det handlar om att känna sig hemma i sitt eget liv, i sina relationer och i världen. Det är en tidlös mänsklig längtan och en av de viktigaste grunderna för psykisk, existentiell och andlig hälsa.

Reflektionsfråga: När känner du dig som mest hemma i dig själv?

Referenser

Baumeister, R. F., och Leary, M. R. (1995). The need to belong. Psychological Bulletin, 117(3), 497–529.
Brown, B. (2012). Daring greatly. Gotham Books.
Dahlberg, K., Todres, L., och Galvin, K. (2009). Lifeworld led healthcare. Medicine, Health Care and Philosophy, 12(3), 265–271.
Eisenberger, N. I. (2012). The neural bases of social pain. Psychosomatic Medicine, 74(2), 126–135.
Folkhälsomyndigheten. (2023). Ensamhet och hälsa.
Frank, A. W. (2010). Letting stories breathe. University of Chicago Press.
Haug, S. H., Danbolt, L. J., Kvigne, K., och Råholm, M. B. (2020). Meaning in life in nursing home residents. Journal of Holistic Nursing, 38(1), 32–44.
Heidegger, M. (1962). Being and time. Harper och Row.
Holt Lunstad, J. (2018). Social relationships and physical health. Annual Review of Psychology, 69, 437–458.
Jonsén, E., Norberg, A., och Lundman, B. (2010). Inner strength as a shield. Aging and Mental Health, 14(6), 758–766.
Lee, R. M., med flera. (2021). Social connectedness, belonging and mental health. Journal of Counseling Psychology, 68(3), 345–359.
Martela, F., och Steger, M. F. (2016). The three meanings of meaning. Journal of Positive Psychology, 11(5), 531–545.
Pargament, K. I. (2013). Spiritually integrated psychotherapy. Guilford Press.
Reker, G. T., och Wong, P. T. P. (2012). Personal meaning in life. I The human quest for meaning, 441–464.
Schnell, T. (2020). The psychology of meaning in life. Routledge.
Todres, L., och Galvin, K. T. (2010). Dwelling and mobility. International Journal of Qualitative Studies on Health and Well-being, 5(3), 1–6.
Topor, A. (2016). Recovery, vad hjälper. Natur och Kultur.
van Manen, M. (1997). Researching lived experience. The Althouse Press.
World Health Organization. (2023). Social isolation and loneliness. WHO.