Det nya året förknippas ofta med nystart, löften och förändring. För många innebär det hopp, men också ökade krav och förväntningar. För den som lever med eller befinner sig i återhämtning från ett beroende kan årsskiftet väcka djupare existentiella frågor om mening, identitet och ansvar. Beroende handlar inte enbart om ett beteende som ska brytas, utan om hur människor försöker hantera inre smärta, ensamhet och livets osäkerhet.

I denna text utforskas beroende ur ett existentiellt perspektiv, där senare forskning om mening, tillhörighet och återhämtning används för att förstå förändring som en långsam och relationell process. Fokus ligger på vad ett nytt år kan innebära bortom nyårslöften, prestation och självkontroll, och hur existentiell hälsa kan bidra till en mer hållbar och mänsklig väg ut ur beroende.

Högtider som jul och nyår bär ofta löften om gemenskap, nystart och mening. Samtidigt visar forskning att dessa perioder kan vara särskilt sårbara för människor som lever med beroendeproblematik, ensamhet eller existentiell ohälsa. Det är inte enbart substansen eller beteendet som står i fokus, utan de relationella och existentiella villkor som gör vissa sammanhang svåra att bära. Högtider fungerar ofta som sociala speglar, där normer kring gemenskap, nykterhet, lycka och förändring blir tydligare.

Ur ett existentiellt perspektiv kan beroende förstås som mer än ett medicinskt eller psykologiskt tillstånd. Det handlar också om mening, tillhörighet och försök att hantera tomhet och ensamhet. Forskning visar att ensamhet är nära kopplad till både utveckling och vidmakthållande av substansbruk, samtidigt som förändring i hög grad är socialt förankrad genom gemenskap, social identitet och stödjande sammanhang.

Högtider synliggör både sårbarhet och potential. De kan förstärka skam och utanförskap, men också fungera som tillfällen för omförhandling av livet, där nya ritualer och sätt att delta skapar utrymme för mening, värdighet och tillhörighet även när livet är komplext.

Julen beskrivs ofta som en tid för gemenskap, mening och sammanhang. För många människor innebär den också ett tillfälligt avbrott i vardagens tempo, där ritualer, ljus och återkommande traditioner kan skapa en känsla av kontinuitet och närvaro. Samtidigt visar forskning att högtider tenderar att förstärka upplevelser av ensamhet, tomhet och existentiell sårbarhet. Det som för vissa är vila och gemenskap kan för andra bli en tydlig påminnelse om relationer som saknas, livsval som inte blev som tänkt eller sammanhang som gått förlorade.

I ett samhälle präglat av prestation, jämförelse och sköra sociala strukturer fungerar julen som en existentiell spegel. Den synliggör både människors behov av mening och tillhörighet och samhällets begränsade förmåga att möta dessa behov. I detta inlägg diskuteras julen ur ett existentiellt och samhällskritiskt perspektiv, med fokus på tomhet, mening och existentiell hälsa som en gemensam samhällsfråga, snarare än ett individuellt problem.

Existentiell tillhörighet – att känna sig hemma i världen

Existentiell tillhörighet handlar om mer än sociala relationer. Det är känslan av att vara förankrad i sitt liv, i sig själv och i världen. Forskning visar att denna form av tillhörighet är en viktig friskfaktor. Den växer när människor får dela sina berättelser, förstå sig själva bättre och ingå i sammanhang där de både får ta emot och bidra.

Fenomenologisk forskning beskriver detta som hemmastaddhet, alltså upplevelsen av att världen är begriplig och möjlig att leva i. När hemmastaddheten stärks skapas inre stabilitet och samhörighet. När den brister uppstår ofta en existentiell osäkerhet.

Existentiell tillhörighet formas i möten, i naturkontakt, i stillhet och i handlingar som ligger i linje med våra värderingar. Den hjälper oss att känna oss hemma inte bara med andra utan också i oss själva.

När känner du dig som mest hemma i dig själv?

Existentiell maktlöshet är en av de mest grundläggande mänskliga erfarenheterna. Den handlar om mötet med det vi inte kan styra, sjukdom, förlust, förändring, livets oförutsägbarhet. Inom existentiell filosofi och psykologi, från Kierkegaard till Yalom, beskrivs den inte som svaghet utan som en väg till medvetenhet och frihet.

I arbetslivet visar den sig på andra sätt: i krav på kontroll, ständig tillgänglighet och ett språk där prestation blir synonymt med värde. Den moderna människan tränas att vara effektiv och självstyrande, men förlorar ofta kontakten med den del av sig som bara får vara. När kontrollen blir ett skydd mot sårbarhet tappar vi samtidigt något väsentligt, vår förmåga till närvaro, mening och mänsklighet.

Att erkänna maktlöshet kan vara smärtsamt, men också början på ett nytt sätt att leva och arbeta. Forskning om existentiell hälsa och arbetsliv visar att människor som vågar förhålla sig till gränser och osäkerhet ofta finner en djupare känsla av sammanhang.

Maktlösheten blir då inte slutpunkten för vår strävan, utan en plats där mod, ansvar och mening kan växa.

Det blir allt svårare att föra samtal i offentligheten utan att möta misstro och ibland hat. Politiker, forskare och samhällsengagerade människor vittnar om hot och trakasserier, vilket tystar röster och försvagar demokratin.

Forskning visar att hat ofta bottnar i maktlöshet, ensamhet och meningsförlust (Bohlin & Dennert, submitted). Aggressionen blir ett försök att återta kontroll och skapa ordning i en kaotisk värld.

Sociala medier kan förstärka detta. Det är inte verktygen som är farliga utan hur vi använder dem. Plattformarnas logik belönar affekt och konflikt framför reflektion och nyfikenhet, vilket driver polarisering.

Låg-affektiv kommunikation kan motverka spiralen. Lugn, respekt och aktivt lyssnande minskar försvar och öppnar för eftertanke. Det är inte passivitet, utan ett medvetet val att stå fast i värdighet (Bohlin & Dennert, submitted).

Att leva sant handlar inte om att vara felfri utan om att stå kvar i det som är sant, också när det väcker reaktioner. Existentiell hälsa rör mening, hopp, tillhörighet och inre frihet. När vi skapar platser för samtal om ensamhet, maktlöshet och gemenskap minskar utrymmet för hat.

Varje gång någon väljer respekt framför hat försvaras inte bara en människa utan själva grunden för ett mänskligt samhälle.

Från förtvivlan till innerlighet- Existentiella vägar ur beroende

Beroende handlar sällan bara om alkohol, droger eller prestation. Det handlar om livet – om människans kamp mellan frihet och bundenhet, mening och tomhet, ansvar och flykt.
Den danske filosofen Søren Kierkegaard skrev redan på 1800-talet om denna kamp.
I Enten – Eller beskriver han människans val: att leva på ytan eller leva innerligt.
Antingen lever vi estetiskt – styrda av flykt, njutning och distraktion – eller etiskt, i ansvar och närvaro. Men ytterst handlar det om att våga bli sig själv.

När jag läser Kierkegaard tillsammans med tolvstegsmetoden ser jag en djup släktskap. I båda möter vi den mänskliga rörelsen från förtvivlan till mening, från flykt till sanning.

De första stegen i tolvstegsprogrammet – att erkänna maktlöshet, kapitulera och öppna sig för något större – är existentiella handlingar. Det handlar om att våga släppa kontrollen, erkänna sin mänsklighet och välja livet.

Beroendet kan förstås som en form av existentiell förtvivlan – en förlust av relation till sig själv och världen.
Tillfrisknandet blir då en väg tillbaka till mening, ansvar och gemenskap. Det handlar inte bara om att sluta, utan om att börja leva på nytt.

I Sverige talar Folkhälsomyndigheten alltmer om existentiell hälsa, en dimension av psykisk hälsa som rör mening, hopp, försoning och tillhörighet.
När vi förstår beroende ur ett existentiellt perspektiv blir det tydligt att vägen ut inte bara handlar om behandling, utan om att återknyta till det mänskliga, det levande och det sanna. Tillfrisknande är att bli människa igen – innerligt, sårbart och sant.

När vi pratar om beroende tänker många på alkohol eller droger. Men beroende kan ta sig många olika former. Forskningen talar också om beteendeberoenden – när ett beteende blir så centralt och tvångsmässigt att det börjar styra mer än det ger (Grant et al., 2010).
Det kan handla om mat, relationer, sex, träning, arbete eller sociala medier. Sådant som för de flesta är en naturlig del av livet, men som för vissa blir ett sätt att dämpa ångest, ensamhet eller tomhet. Då kan det utvecklas till ett beroende – ofta dolt för omgivningen men påtagligt för den som lever med det.
Många beskriver också hur beroenden sällan står ensamma. Man kan ha flera beroenden parallellt, eller byta från ett beroende till ett annat över tid. I forskningen kallas det för multiple addictions eller polyaddiction (Sussman, Lisha & Griffiths, 2011).
Det är dock något annat än samsjuklighet. Samsjuklighet används för att beskriva när ett beroende förekommer tillsammans med annan psykisk ohälsa, som depression, ångest eller PTSD (Grant et al., 2010). Båda delarna är vanliga – och båda gör livet mer komplext för den som drabbas.
Ur ett existentiellt perspektiv kan beroende förstås som en strategi för att hantera livets svåra sidor: oro, ensamhet, meningslöshet. Tillfrisknande handlar därför inte bara om att “sluta” med ett beteende, utan om att fylla livet med mening och relationer som bär (Yalom, 1980; Frankl, 2006).
I min senaste bloggtext skriver jag mer om beteendeberoenden, multiple addictions och samsjuklighet – och varför beroende kan ta så många olika former. Jag hoppas att fler kan känna igen sig – och kanske våga prata om sina erfarenheter utan skam.

Att leva med samsjuklighet innebär en dubbel börda: beroende och psykisk ohälsa som samverkar och förstärker varandra. Ofta följs detta av ensamhet, skam och brustna relationer – men också av en stark längtan efter gemenskap och mening. Rapporter från Socialstyrelsen, SBU, Folkhälsomyndigheten och regeringens delegation visar att insatserna behöver bli mer samordnade och helhetsorienterade.
Men samsjuklighet är inte enbart en fråga om diagnoser och vård. Den handlar också om människors existentiella liv: om hopp, ansvar, tillhörighet och att få uppleva sig som en del av något större. För mig, både som forskare och tillfrisknad alkoholist, är det tydligt att just det existentiella perspektivet kan vara avgörande. I det här inlägget vill jag därför förena forskningen med mina egna erfarenheter och visa hur existentiell psykologi kan öppna nya vägar i arbetet med samsjuklighet.

Det är augusti och regnbågsflaggorna vajar. Pride är här igen. För vissa ett firande. För andra en kamp. För många – båda delarna. Ett uttryck för att det personliga är politiskt, och att kärlek, identitet och kropp inte bara är privata erfarenheter utan också djupt existentiella villkor.

I en tid av global osäkerhet, värdekris och ökande polarisering, blir frågor om tillhörighet, mening och människans rätt att existera på sina egna villkor mer angelägna än någonsin.

Hur hittar vi mening när något gått förlorat? Förlust – av en närstående, en livsroll, en identitet – kan väcka djup existentiell kris. I detta blogginlägg reflekterar jag över sorgens landskap och hur existentiell hälsa kan bli en livskompass. Med stöd i forskning av bland andra Viktor Frankl, Emmy van Deurzen och Robert Neimeyer diskuterar jag hur vi kan återskapa mening efter det omvälvande – inte genom att gå vidare, utan genom att väva in det svåra i vår fortsatta berättelse.

”Hon gjorde allt rätt. Gick ner i vikt. Fick beröm. Blev ’hälsosam’. Men tre år senare drack hon vin varje kväll. Och kunde inte sluta.”

Ett växande antal studier visar att risken för att utveckla alkoholberoende ökar markant efter gastric bypass – särskilt hos kvinnor. Trots detta talas det fortfarande tyst om sambandet mellan fetmakirurgi och beroende. Upp till 20 procent utvecklar alkoholbrukssyndrom inom några år efter operationen, men i vården ges ofta otillräcklig information om dessa risker. Än färre följs upp i tid.

Kvinnor är särskilt utsatta. De metaboliserar alkohol annorlunda, söker hjälp senare – och bär ofta dubbel skam: först för kroppen som inte passade in, sedan för beroendet som smugit sig på. Skammen gör att många tiger. Den som redan känt sig dömd för sin kropp, vill inte också behöva förklara sitt drickande.

Detta blogginlägg handlar om en tyst epidemi. Om kroppen som förändras men där sårbarheten består. Om hur skam, självkontroll och samhälleliga ideal formar vår relation till både mat och alkohol – och varför vi behöver lyssna mer, förstå djupare och se längre än det kirurgiska snittet.

Läs vidare om vad forskningen säger – och vad den fortfarande missar.

Tolvstegsprogrammen – såsom AA, NA och Al-Anon – erbjuder mer än en väg ut ur beroende. De ger struktur för att utforska existentiella frågor som identitet, mening och tillhörighet. I Sverige har prästen och författaren Olle Carlsson utvecklat Livsstegen – ett existentiellt program för människor i livskriser snarare än beroendeproblematik.

Stegarbetet är en praktisk och andlig process som främjar självrannsakan, ansvar och förlåtelse. Forskning visar att det kan stärka psykologisk hälsa, självförståelse och känslan av sammanhang. För många kan detta inre arbete med fördel kompletteras med terapi, särskilt när tidigare trauman eller relationsmönster väcks till liv. Kombinationen av stegarbete och terapi kan skapa en djupare och mer hållbar återhämtning – både andligt och psykologiskt.

”Jag är helt slut”, säger vi – och så skrattar vi lite. Som om utmattning vore ett kvitto på att vi fortfarande duger.

Många jag möter beskriver hur de hamnat i ett mönster där bekräftelsen ofta kommer genom prestation. Jag vet hur det är – jag har själv varit en sådan person. Driven, engagerad, alltid på väg. Men till slut blev det tydligt att det också fanns ett pris.

Det finns något beroendelikt över detta. Och kanske är det därför vi fortsätter. För att vi inte vet hur vi ska leva utan känslan av att vara oumbärliga.

Jag skriver om sambandet mellan prestation, identitet och existentiell hälsa – och vad som händer när arbetet både ger mening och tömmer oss på den.

Beroende hos äldre är inte ovanligt – men det är fortfarande osynligt.

Alkoholkonsumtionen ökar bland personer över 65. Samtidigt växer tystnaden kring ensamhet, skam och livsförändringar som kan ligga bakom.

Många äldre söker inte hjälp. Och när de gör det passar de ofta inte in i strukturerna:
För friska för äldreomsorgen. Inte alltid självklara för beroendevården.
Eller så är det helt enkelt ingen som frågar.

Men bakom beroendet finns ofta något mer: Sorg, förluster, livsomställning, en förändrad identitet – och en längtan efter att livet ska kännas igen.

Det är inte bara en medicinsk fråga. Det är en existentiell.

Vad innebär det egentligen att känna sig trygg på jobbet? I en tid av ekonomisk oro, ökande ensamhet och höga prestationskrav blir frågor om psykologisk och existentiell trygghet mer aktuella än någonsin. Vi vet att innovation och samarbete kräver psykologisk säkerhet – men hur ofta pratar vi om behovet av mening, tillhörighet och livsriktning i arbetslivet?
I det här blogginlägget utforskar jag vad forskningen säger om trygghetens djupare dimensioner – och varför verklig hållbarhet på arbetsplatsen börjar med att se hela människan.

De nya GLP-1-läkemedlen som Ozempic och Wegovy hyllas för sin viktnedgångseffekt. Men vad händer med dem som inte svarar? Upp till 10–15 % av användarna klassas som non-responders, och ytterligare många bär på matberoende – ett komplext tillstånd som inte styrs av hunger, utan av känslor, stress och trauma.

Matberoende försvinner inte för att man blir mätt. Det handlar inte om aptit, utan om inre smärta. Och när behandlingen inte täcker det, lämnas många kvar – utan hjälp, men med fortsatt skam.

I det här blogginlägget skriver jag om vad vi sällan pratar om när GLP-1-läkemedel lyfts fram som lösningen på övervikt: beroende, stigma, ojämlikhet – och det mänskliga lidandet bakom siffrorna.

Under ytan av prestation och framgång levde jag ett dubbelliv – ett liv präglat av beroende, skam och rädsla.
Att kliva fram och berätta min sanning blev en av de svåraste, men också mest befriande, handlingarna i mitt liv.
I dag arbetar jag med existentiell och psykisk hälsa, beroende och återhämtning – för att bidra till en värld där fler vågar leva sant och söka stöd i tid.
I min nya bloggpost delar jag min resa – från att dölja mitt lidande till att hitta friheten, närvaron och meningen på riktigt.
Läs gärna och följ med på min väg tillbaka till ett liv utan fasader.

Beroende i arbetslivet är ofta dolt – särskilt bland dem vi minst anar: de högpresterande, lojala och framgångsrika.
Bakom en yta av prestation kan det finnas psykosocial stress, existentiellt lidande och en tyst kamp som få vågar tala om.

I mitt arbete som forskare och konsult inom beroende och existentiell hälsa ser jag hur arbetsmiljöns psykosociala och existentiella villkor formar människors hälsa på djupet.

Förändring är möjlig – men bara om vi vågar se beroende som mer än bara ett individuellt misslyckande.

Jag har skrivit en längre text om hur arbetslivet kan förstå, förebygga och möta beroendeproblematik med mod och medmänsklighet.

Demokrati och jämställdhet är på tillbakagång – globalt och lokalt. I ett hårdare samhällsklimat blir kvinnors alkoholproblem ofta ännu mer osynliga, dolda bakom prestation, omsorg och självkontroll.

När normerna kräver att kvinnor ska bära dubbelt men inte synas, växer skammen. Samtidigt ökar den existentiella ohälsan när kvinnors rätt att bara få finnas naggas i kanten.

I mitt nya blogginlägg skriver jag om kvinnors alkoholkonsumtion, dubbelarbete, trauma och samhällsstrukturer – och varför det handlar om mycket mer än individuella svårigheter. Det handlar om tystnad, makt och behovet av att få vara människa.