Att skapa mening efter förlust – en väg genom sorgens landskap

Vad händer efter förlusten – när något vi byggt vår tillvaro kring försvinner? Sorgen skakar om våra livsvärldar, men kan också bli en port till nya insikter. Det existentiella perspektivet erbjuder en väg genom smärtan – mot en djupare förståelse av mening, identitet och tillhörighet.

---

Förlust som existentiell kris

Förlust är en del av livet. Vi vet det – intellektuellt. Ändå skakar det om oss när det händer. Ett älskat barn flyttar hemifrån. Ett arbete vi identifierat oss med försvinner. En relation tar slut. Någon dör. Vi blir stående i det som inte längre är, i det som inte längre finns.

Men vad händer sen? Vad händer efter chocken, tystnaden, ilskan eller lättnaden? Vad finns bortom själva sorgen?

När vi drabbas av förlust, oavsett form, öppnas ofta ett existentiellt rum inom oss. Det kan vara smärtsamt – men också meningsskapande. För i frånvaron av det vi haft, uppstår ofta frågor som: Vem är jag nu? Vad är viktigt för mig? Hur vill jag leva vidare?

Inom existentiell psykoterapi talar man om hur förlust aktiverar grundläggande livsfrågor kopplade till död, frihet, mening och isolering – det som Irvin Yalom (1980) kallade för människans ”existentiella givna villkor”. Den brittiska psykoterapeuten Emmy van Deurzen (2012) beskriver vidare hur människan lever samtidigt i fyra dimensioner: den fysiska, sociala, personliga och existentiella. En kris i en av dessa påverkar helheten – vilket gör att sorg och förlust ofta skakar om hela vår livsvärld.

Existentiell hälsa – ett helhetsperspektiv

I en tid då många ord riskerar att förlora sin tyngd genom överanvändning, är det viktigt att påminna om att existentiell hälsa rymmer långt mer än en tillfällig trend – det är ett sätt att förstå hela vår mänskliga existens.

Världshälsoorganisationens (WHO) begrepp WHOQOL-SRPB lyfter fram hur existentiella dimensioner som förundran, hopp, mening, andlighet, tillhörighet och inre frid är starkt kopplade till människors hälsa och livskvalitet (WHOQOL Group, 1998). Detta gäller inte minst i tider av förlust eller livskriser.

Forskning visar att människor ofta aktiverar existentiella och andliga resurser som en del av sin coping – särskilt i samband med sjukdom, död eller livsomvälvande förändringar (Ahmadi et al., 2019; Melder et al., 2017). O’Connell & Skevington (2007) fann i brittiska fokusgrupper att individers personliga övertygelser och livsmening ofta var mer centrala för upplevelsen av välbefinnande än fysiska symptom eller materiella omständigheter.

Det meningsskapande arbetet

Sorgen kräver tid, utrymme och ibland stöd. Men mitt i förlusten bor också ett frö till omorientering. Att skapa mening efter förlust är inte att ”gå vidare” i bemärkelsen att glömma, utan att väva in det svåra i en ny berättelse om oss själva.

Den amerikanske psykologen Robert Neimeyer (2016) talar om meningsrekonstruktion som det centrala i sorgearbete – snarare än ”bearbetning” i traditionell mening. När våra relationer förändras, dör eller bryts, så måste även vår självbild och våra livsnarrativ omformas. Forskningen visar att just detta – att skapa nya betydelser, ritualer, symboler och språk – kan vara avgörande för att komma vidare i sorgen (Gillies & Neimeyer, 2006).

Vi ser detta hos människor som lämnat beroenden bakom sig. Hos dem som överlevt sjukdom. Hos dem som levt genom separationer eller livsomvälvande förändringar. Många berättar att det som först kändes som en katastrof i efterhand blev en vändpunkt.

Att skapa mening är inte att romantisera lidandet. Men det är att erkänna att även i smärtan finns möjlighet till fördjupning och transformation.

En personlig reflektion

Jag bär själv erfarenheter av förlust. Både sådana jag valt – som att lämna destruktiva mönster – och sådana jag inte valt – som dödsfall och beroende. I varje sådan erfarenhet har jag fått omförhandla min identitet, mina värderingar och min plats i världen.

Det har inte varit enkelt. Men det har varit nödvändigt.
Och i backspegeln: meningsfullt.

Existentiell hälsa som livskompass

När vi arbetar med existentiell hälsa – i samtal, grupper eller egen reflektion – skapas utrymme för helande. Inte som ett botemedel, men som en rörelse: från stillastående smärta till livsbejakande kraft.

Att skapa mening efter förlust är ett sorgearbete – men också ett livsarbete.
En påminnelse om att vi, trots allt, är kapabla att börja om. Igen och igen.

Har du upplevt en förlust som fått dig att omvärdera livet? Hur hittade du ny mening i det som blivit tomt?

/ Margareta Bohlin, docent i psykologi och beroendeterapeut