Att leva med samsjuklighet: ensamhet, beroende och existentiell hälsa

Samsjuklighet – kombinationen av beroendeproblematik och psykisk ohälsa – är en av de största folkhälsoutmaningarna i vår tid. Personer med samsjuklighet möter ofta en fragmenterad vård, där beroende behandlas i ett spår och psykiska besvär i ett annat. Detta trots att forskningen sedan länge visar hur starkt sambanden är och hur viktigt det är med integrerade insatser.

För mig är detta inte enbart en forskningsfråga eller en policyfråga – det är också en fråga som ligger nära både min professionella och min personliga erfarenhet. Som forskare och docent i psykologi har jag studerat ungas identitet, sociala medier och riskbeteenden. Som konsult arbetar jag idag med frågor om existentiell hälsa och beroende, både i grupp och i enskilda samtal. Och som tillfrisknad alkoholist vet jag hur det känns att leva med både skam och en inre kamp, samtidigt som det finns en längtan efter gemenskap och mening.

Rapporter och utredningar – vad vet vi?

Under de senaste åren har flera svenska myndigheter publicerat viktiga rapporter om samsjuklighet:

• Socialstyrelsen (2019) visade i sin kartläggning att samsjuklighet är vanligt, och att det finns stora brister i samordningen av vård och stöd.
• SBU (2025) har nyligen utvärderat behandlingar och sociala stödinsatser vid samsjuklighet. Rapporten pekar på att psykologiska och psykosociala behandlingar kan ha god effekt – men också på stora kunskapsluckor, bland annat kring neuropsykiatriska tillstånd.
• Samsjuklighetsutredningen (SOU 2021:93) presenterade en vision om att gå från delar till helhet. Utredningen föreslog en omfattande reform för mer samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser.
• Regeringen tillsatte i januari 2025 en delegation för att stärka insatserna för personer med samsjuklighet. Delegationen ska bidra till att förverkliga visionen om en vård som inte lämnar människor mellan stolarna.
• Även civilsamhället har bidragit. NSPH (2024) har visat att stödet till anhöriga ofta är otillräckligt – en påminnelse om att samsjuklighet påverkar hela familjer och nätverk, inte bara individen.

Tillsammans ger dessa rapporter en tydlig bild: samsjuklighet är komplext, men det finns en växande medvetenhet om behovet av helhetslösningar.

Ensamhet och existentiell hälsa – den ofta osynliga länken

Parallellt har Folkhälsomyndigheten arbetat med frågor om ofrivillig ensamhet och existentiell hälsa. Kartläggningar visar att ensamhet inte bara är en social känsla, utan en riskfaktor för både psykisk och fysisk ohälsa. Och i slutredovisningen om existentiell hälsa (2024) betonas vikten av mening, hopp, gemenskap och tillhörighet.

För personer med samsjuklighet blir dessa frågor särskilt avgörande. Beroende kan bryta ned relationer och skapa skam. Psykisk ohälsa kan leda till isolering. När dessa faktorer samverkar riskerar människor att stå helt ensamma – utan stöd, utan gemenskap, utan känsla av mening.

Det är här existentiell psykologi kan bidra. Den tar fasta på frågor om mening, ansvar, skuld, frihet och gemenskap. Den påminner oss om att människor inte bara behöver behandling för symtom, utan också en möjlighet att leva sant och i samklang med sina värderingar.

Reflektioner

När jag läser rapporterna känner jag igen mycket, både från min forskning och från samtal med personer i beroende. Många beskriver hur ensamheten är det värsta – inte bara kampen mot substansen eller de psykiska symtomen, utan känslan av att stå utanför livet.

Jag minns själv hur svårt det var att be om hjälp, att erkänna min egen sårbarhet. Som akademiker i en prestationsdriven miljö var det länge otänkbart att berätta. Men i tillfrisknandet blev just gemenskapen och det existentiella samtalet en nyckel. Att få tala om skuld, mening, hopp, tro och tillhörighet var avgörande för att skapa en ny väg framåt.

Detta är erfarenheter jag bär med mig in i mitt arbete idag, både i forskningen och som vägledare och konsult. Och jag tror att de behövs i den bredare samhällsdiskussionen: att våga se samsjuklighet inte bara som ett medicinskt problem, utan som en existentiell utmaning.

Vägen framåt – från delar till helhet

Rapporterna från Socialstyrelsen, SBU, Samsjuklighetsutredningen och Folkhälsomyndigheten visar samstämmigt att vi behöver tänka större och bredare. Delegationen som nu är tillsatt ger en möjlighet att ta nästa steg.

Men för att lyckas måste vi också våga ställa de existentiella frågorna: Hur kan vi skapa vård som inte bara lindrar symtom, utan stärker människors känsla av mening och gemenskap? Hur kan vi se individen bortom diagnoserna, och också se de nätverk som påverkas?

För mig är svaret att vi måste arbeta tvärvetenskapligt, tvärsektoriellt och existentiellt. Samsjuklighet kan inte lösas av medicinen ensam, eller av psykologin ensam, eller av socialtjänsten ensam. Vi behöver också filosofin, teologin, konsten – och den mänskliga erfarenheten.

Det är först då vi kan gå från delar till helhet – inte bara i teorin, utan i praktiken.

---

Referenser

• Folkhälsomyndigheten. (2023). Ensamhet – förekomst, konsekvenser och åtgärder. En kartläggning. Stockholm: Folkhälsomyndigheten.
• Folkhälsomyndigheten. (2024). Existentiell hälsa och folkhälsa – slutredovisning av regeringsuppdrag. Stockholm: Folkhälsomyndigheten.
• Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). (2024). Otillräckligt stöd för anhöriga till personer med psykisk ohälsa och beroende. NSPH Skaraborg.
• Socialstyrelsen. (2019). Kartläggning av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Stockholm: Socialstyrelsen.
• Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU). (2025). Behandling och sociala stödinsatser vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska tillstånd. Stockholm: SBU.
• Statens offentliga utredningar (SOU 2021:93). (2021). Från delar till helhet – En reform för samordnade, behovsanpassade och personcentrerade insatser till personer med samsjuklighet. Stockholm: Regeringskansliet.
• Regeringen. (2025, januari). Delegation ska stärka insatserna för personer med samsjuklighet. Stockholm: Socialdepartementet.