Samsjuklighet, beroende och existentiell hälsa – att se hela människan

Samsjuklighet, beroende och existentiell hälsa – att se hela människan

I januari 2025 tillsatte regeringen en delegation för att stärka insatserna för personer med samsjuklighet – det vill säga människor som samtidigt lever med psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Det är ett viktigt initiativ som pekar på ett behov som länge varit känt, men ofta förbisetts: att vården och samhället behöver möta människor i sin helhet.

Samsjuklighet innebär ofta att personer faller mellan stolarna i ett system där ansvar och kompetens är uppdelade på olika aktörer. Trots goda intentioner saknas ofta tydlig samordning. Folkhälsomyndigheten har i flera rapporter visat att denna fragmentering leder till att människor inte får det samlade stöd de behöver (Folkhälsomyndigheten, 2023). Det är också något jag själv möter i samtal med personer i beroende: känslan av att få hjälp för delar, men aldrig för helheten.

När ensamheten växer i tystnad

Forskning visar att ensamhet både kan föregå och fördjupa psykisk ohälsa och beroende (Leigh-Hunt et al., 2017; Koob & Volkow, 2016). Människor vänder sig till alkohol, droger, spel eller andra destruktiva beteenden inte för att de saknar moral eller vilja – utan ofta som ett sätt att hantera smärta, övergivenhet och existentiell tomhet. Det lindrar i stunden men leder ofta till större isolering och självförakt.

Vi vet att samsjuklighet är vanligt. Upp till 70 % av dem som behandlas för beroende lever samtidigt med någon form av psykisk ohälsa (Socialstyrelsen, 2021). Det gör det tydligt att vi behöver förstå beroende som en komplex livsproblematik – präglad av psykologiska, sociala och existentiella faktorer – snarare än som en enskild diagnos eller ett avgränsat behandlingsbehov.

Det vi inte alltid sätter ord på

I mötet med människor som lever med samsjuklighet är det inte ovanligt att höra frågor som: ”Vad är meningen med det här?” eller ”Hur ska jag orka vidare?”. Det är existentiella frågor – om tillhörighet, hopp, ansvar och frihet – som sällan får plats i manualbaserad vård. Samtidigt vet vi att just dessa frågor kan vara avgörande för återhämtning.

Begreppet existentiell hälsa rymmer det som ofta inte ryms i diagnoskoder: upplevelsen av mening, samhörighet, andrum och livsriktning. För många med samsjuklighet är det just dessa erfarenheter som saknas. Det handlar inte bara om symtom – utan om liv.

I min forskning vid Göteborgs universitet, och i min egen verksamhet, arbetar jag med att integrera existentiella perspektiv i både förståelsen och bemötandet av beroende och psykisk ohälsa. Det handlar om att skapa samtalsutrymmen där hela människan får plats – med alla sina frågor, tvivel, resurser och sårbarheter.

Framåtblickar

Att regeringen nu tar steg för att reformera samsjuklighetsvården är lovande. Men för att reformen ska få verklig betydelse behöver den bottna i förståelsen att hälsa – även psykisk och beroenderelaterad – är mer än frånvaro av symtom. Den handlar också om relationer, sammanhang och möjligheten att återta ansvar för sitt eget liv.

För att lyckas behöver vi:

• Samordna stöd och insatser över organisatoriska gränser
• Erkänna ensamhet som både orsak till och konsekvens av samsjuklighet
• Se existentiell hälsa som en del av återhämtning
• Involvera civilsamhälle, vård, forskare och människor med egen erfarenhet
• Ge plats för de svåra frågorna – inte bara behandla det mätbara

Att skapa en bättre vård för människor med samsjuklighet handlar inte bara om nya strukturer – utan om ett annat sätt att se. Ett sätt där vi erkänner att beroende och psykisk ohälsa sällan uppstår i ett vakuum, och att ensamhet, livsfrågor och existentiellt lidande är en del av människors berättelser.

Det kräver att vi lyssnar – och vågar stanna kvar i det som är svårt. Inte för att lösa allt på en gång, utan för att inte lämna människor ensamma i det som gör mest ont. Det handlar om att bygga förtroende, tillit och sammanhang. Något vi alla behöver – men som för vissa är avgörande.

/ Margareta Bohlin

---

Referenser

Folkhälsomyndigheten. (2023). Förutsättningar för insatser vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroende. https://www.folkhalsomyndigheten.se

Koob, G. F., & Volkow, N. D. (2016). Neurobiology of addiction: A neurocircuitry analysis. The Lancet Psychiatry, 3(8), 760–773.

Leigh-Hunt, N., Bagguley, D., Bash, K., Turner, V., Turnbull, S., Valtorta, N., & Caan, W. (2017). An overview of systematic reviews on the public health consequences of social isolation and loneliness. Public Health, 152, 157–171. https://doi.org/10.1016/j.puhe.2017.07.035

Socialstyrelsen. (2021). Bättre samordning för personer med samsjuklighet – en kartläggning. https://www.socialstyrelsen.se