Pride, mening och existens

Det är augusti och regnbågsflaggorna vajar. Pride är här igen. För vissa ett firande. För andra en kamp. För många – båda delarna. Ett uttryck för att det personliga är politiskt, och att kärlek, identitet och kropp inte bara är privata erfarenheter utan också djupt existentiella villkor.

I en tid av global osäkerhet, värdekris och ökande polarisering, blir frågor om tillhörighet, mening och människans rätt att existera på sina egna villkor mer angelägna än någonsin. Vi lever i en värld där upplevelser av meningslöshet ökar (Kairos Future, 2024), där ensamhet breder ut sig (FHM, 2024), och där de som avviker från normer ofta får bära bördan av andras rädsla.

Pride som existentiell motståndshandling

Pride är i grunden en existentiell akt. Ett uttryck för människors längtan efter att få finnas. Att bli sedd – inte bara tolererad. Att slippa leva med masker. Att få leva sin sanning, med kroppen, identiteten och relationerna i behåll.

Att få finnas i sin fulla mänsklighet borde vara självklart. Men det är det inte. Och särskilt inte för hbtqi+personer, vars livsvillkor fortfarande präglas av tysthet, förminskning, hot, hat och otrygghet – även i Sverige.

Många som lever bortom normen beskriver sina liv i existentiella termer. Inte nödvändigtvis med det ordet – men genom upplevelser av skam, rotlöshet, kamp för mening, livsavgörande val, tillhörighet, och hoppet om ett sammanhang där man inte behöver förklara sig.

Existentiell hälsa och minoritetsstress

Begreppet existentiell hälsa har under de senaste åren fått ökad uppmärksamhet, inte minst genom Folkhälsomyndighetens arbete. Existentiell hälsa handlar om livets djupare dimensioner: upplevelsen av mening, sammanhang, hopp, tillit, inre frid och tillhörighet (Ahmadi, 2018). Att inte bara överleva – utan leva.

Men vad händer när det mest grundläggande – att få vara den man är – utmanas? När könsidentitet eller sexualitet inte erkänns? När tillhörighet kräver att man håller tillbaka sin sanning?

Forskning visar att hbtqi+personer löper högre risk för psykisk ohälsa, depression, suicidala tankar och beroendeproblematik. Enligt minoritetsstressmodellen (Meyer, 2003) beror detta inte på personliga svagheter utan på den kroniska stressen av att leva i ett samhälle där man ständigt riskerar avvisande, förlust av trygghet och hot om våld.

Detta är inte bara psykiskt – det är existentiellt.

Att hela tiden behöva omförhandla sin rätt att finnas påverkar människans upplevelse av ansvar, frihet, mening och tillhörighet. Det riskerar att skapa en meningskris, där det blir svårt att känna att livet bär – i sig självt, i relation till andra eller till framtiden (Frankl, 2006; Krause et al., 2018).

Om att vara kropp – och bli en kropp för andra

I existentiell filosofi talas det ofta om kroppen som både subjekt och objekt. Jag är min kropp – och jag har en kropp. För många hbtqi+personer är detta inte en teoretisk tanke utan en konkret erfarenhet: kroppen som kampfält, blickfång, frizon, hotbild, begär, sorg.

Könsuttryck och sexualitet blir synliga markörer som aldrig är neutrala. Att vara trans, icke-binär, lesbisk, bög, asexuell, queer – är att leva i en kropp som ofta tolkas innan den lyssnas till. Det är att ständigt behöva förhålla sig till hur man uppfattas – och att ibland förlora sig själv i andras tolkningar.

Det existentiella perspektivet hjälper oss att närma oss dessa erfarenheter med varsamhet. Inte för att definiera, utan för att öppna för frågor som: Vad betyder det att bli sedd? Hur mycket av mitt liv styrs av andras bilder av mig? Vad gör jag för att få höra till – och vad kostar det mig?

Existentiell hållbarhet som mål

I mitt arbete med existentiell hälsa talar jag allt oftare om existentiell hållbarhet. Ett begrepp som handlar om mer än återhämtning eller stressreduktion. Det handlar om att skapa strukturer, kulturer och sammanhang där människor får vara hela – med sin längtan, komplexitet, tro, sexualitet, kropp, sorg och glädje.

Att skapa existentiell hållbarhet är att bygga organisationer och samhällen där livet får finnas – på riktigt. Där frågor som “Vem är jag?”, “Får jag vara här?”, “Är jag värd att älskas?” inte avfärdas som privata bekymmer, utan erkänns som det mest allmänmänskliga vi har.

Avslutande reflektion

Pride är inte bara politik. Det är existens. Det är ett återkommande “ja” till livet, ett trotsigt “jag finns”, ett kärleksfullt “jag vill höra till”.

Att förstå Pride i ljuset av existentiell hälsa ger oss nya språk för att tala om tillhörighet, mening och ansvar. Det gör också motstånd mot en värld som vill reducera människor till etiketter, diagnoser eller roller. Vi behöver fler platser där människor får tala om livet – på allvar. Om mening, kärlek, tvivel, frihet, mod. Och vi behöver ledare, terapeuter, medmänniskor som orkar stå kvar i de samtalen.

Vi behöver gemenskap som håller – också när livet gör ont.

---

Referenser (APA 7)

Ahmadi, F. (2018). Existentiell hälsa – en introduktion. Studentlitteratur.

Bränström, R. (2017). Minority stress factors as mediators between sexual orientation and mental health problems. Journal of Mental Health, 26(2), 94–100. https://doi.org/10.1080/09638237.2016.1276525

Frankl, V. E. (2006). Man’s search for meaning. Beacon Press.

Hatzenbuehler, M. L. (2009). How does sexual minority stigma “get under the skin”? A psychological mediation framework. Psychological Bulletin, 135(5), 707–730. https://doi.org/10.1037/a0016441

Kairos Future. (2024). Svenskarna, vardagen och meningslöshetens mörker. Kairos Future.

Krause, N., Pargament, K. I., & Hill, P. C. (2018). Purpose in life and religious coping as predictors of changes in meaning in life. Journal of Health Psychology, 23(5), 676–690. https://doi.org/10.1177/1359105316664131

Meyer, I. H. (2003). Prejudice, social stress, and mental health in lesbian, gay, and bisexual populations. Psychological Bulletin, 129(5), 674–697. https://doi.org/10.1037/0033-2909.129.5.674

World Health Organization Quality of Life Spirituality, Religiousness and Personal Beliefs (WHOQOL SRPB) Group. (2006). A cross-cultural study of spirituality, religion, and personal beliefs as components of quality of life. Social Science & Medicine, 62(6), 1486–1497.