En av våra mest grundläggande mänskliga behov är att höra till. Ändå talar vi sällan om ensamhet, trots att den påverkar vår hälsa – både fysiskt, psykiskt och existentiellt. När jag möter människor i samtal kring beroende, kommer ofta känslan av utanförskap upp. Den där känslan av att inte riktigt passa in, inte räcka till, inte vara älskad.
Ensamhet är inte bara frånvaro av människor
Vi vet från forskningen att ensamhet inte bara handlar om att vara fysiskt ensam. Det är en subjektiv upplevelse – ett glapp mellan de relationer vi har och de vi längtar efter (Holt-Lunstad, 2021). Du kan vara omgiven av människor och ändå känna dig ensam. Ensamhet handlar inte om antalet relationer, utan om kvaliteten på dem. Att leva med långvarig ensamhet har visat sig vara lika skadligt för hälsan som att vara fysiskt inaktiv eller att ha högt blodtryck (Leigh-Hunt et al., 2017).
Men ensamhet är också något djupt existentiellt. Den kan väcka frågor som: Vem är jag? Vad är meningen med mitt liv? Var hör jag hemma? Den existentiella ensamheten – känslan av att vara ensam i världen – är något som vi alla kan uppleva, särskilt i kris, sorg eller sjukdom (Yalom, 1980).
Det existentiella rymmer också mörker
I samtal om existentiell hälsa talas det ofta om mening, hopp och sammanhang – och det är viktiga dimensioner. Men existensen rymmer också det vi ofta undviker: sorg, ångest, livets ofrånkomliga förluster, livsval vi inte kan göra ogjorda. Och döden. Att vara människa innebär att bära visshet om döden samtidigt som vi försöker leva. Många som lever med beroende vittnar om en närhet till döden – bokstavligt eller inombords. Att dricka för att överleva dagen, att spela tills allt försvinner, att äta för att bedöva smärtan.
Att tala om existentiell hälsa är att våga möta även detta. Att erkänna att livet gör ont. Och att vi ibland försöker fly ifrån just det.
Beroende – ett sätt att hantera tomhet
När livet gör ont söker vi ofta lindring. För vissa blir alkoholen ett sätt att döva smärtan. För andra är det maten eller spelandet. Oavsett form är beroendet ofta ett försök att hantera svåra känslor som skam, tomhet eller övergivenhet.
Forskningen visar att beroendet – både substansrelaterat och beteendemässigt – kan ses som ett sätt att reglera affekter och hantera relationstrauman (Koob & Volkow, 2016; Griffiths, 2017). Det ger en kortvarig lättnad, men förstärker ofta på sikt känslor av ensamhet och självförakt. Matmissbruk kan innebära att man äter för att dämpa ångest, hantera stress eller trösta sig själv, medan spelberoende kan ge en illusion av kontroll och spänning – men ofta leder till ekonomiska problem, social isolering och skuld (APA, 2022).
Det gemensamma i dessa former av beroende är inte den yttre handlingen, utan den inre drivkraften: ett behov av att slippa känna det som är svårt.
Vägen tillbaka – att återknyta till livet
Att ta sig ur ett beroende handlar inte bara om att sluta med ett visst beteende, utan om att skapa något nytt. Ett sammanhang. En mening. En känsla av att höra till.
Det är därför tolvstegsprogrammet för många människor inte bara innebär nykterhet – utan en existentiell resa. I stegen ryms en struktur för självrannsakan, förlåtelse, andlighet och gemenskap. Här får vi inte bara hjälp att sluta – utan att börja leva. Att möta det vi tidigare flytt ifrån. Att hitta ett sammanhang där sårbarhet inte är ett svaghetstecken, utan en styrka. Där ”att höra till” inte bygger på prestation, utan på ärlighet och öppenhet.
Forskning visar att återhämtning från beroende gynnas av relationer, syfte och möjlighet att bidra med något till andra (Best et al., 2016). Existentiell hälsa blir här en nyckel – inte som ett mål, utan som en process: att få ställa de viktiga frågorna och få vara i dem. Vad är viktigt i mitt liv? Vad behöver jag för att känna mig levande? Vad längtar jag efter?
Att arbeta med existentiell hälsa handlar om att erbjuda en plats där dessa frågor får ta plats – utan krav på prestation, utan dömande. En plats där människor får vara hela, även med det trasiga.
Att leva – på riktigt
Vi behöver tala mer om beroende, sorg och ensamhet – inte som avvikelser, utan som uttryck för vår sårbarhet och vår längtan. Vi behöver också våga tala om döden. Inte för att förlora oss i mörker, utan för att komma närmare livet. Om döden inte vore, funnes inte livet. Det är när vi tillåts vara sårbara, ärliga och mänskliga – tillsammans – som det helande kan börja. Och kanske är det just då vi börjar leva. På riktigt.
Referenser
Best, D., Irving, J., & Albertson, K. (2016). Recovery and desistance: What the emerging recovery movement in the alcohol and drug area can learn from models of desistance from offending. Addiction Research & Theory, 25(1), 1–10. https://doi.org/10.1080/16066359.2016.1185661
Griffiths, M. D. (2017). Behavioural addiction and substance addiction should be defined by their similarities not their dissimilarities. Addiction, 112(10), 1718–1720. https://doi.org/10.1111/add.13828
Holt-Lunstad, J. (2021). The major health implications of social connection. Current Directions in Psychological Science, 30(3), 251–259. https://doi.org/10.1177/0963721421999630
Koob, G. F., & Volkow, N. D. (2016). Neurobiology of addiction: A neurocircuitry analysis. The Lancet Psychiatry, 3(8), 760–773. https://doi.org/10.1016/S2215-0366(16)00104-8
Leigh-Hunt, N., Bagguley, D., Bash, K., Turner, V., Turnbull, S., Valtorta, N., & Caan, W. (2017). An overview of systematic reviews on the public health consequences of social isolation and loneliness. Public Health, 152, 157–171. https://doi.org/10.1016/j.puhe.2017.07.035
Yalom, I. D. (1980). Existential psychotherapy. Basic Books.
Upptäck mer från Existentiell hälsa och beroende
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
