Om äldre, beroende och ensamhet

Det talas sällan om beroende hos äldre. Ändå är det många som lever med det – bakom stängda dörrar, i tystnad, med skam. Inte sällan bärs det tillsammans med en annan osynlig följeslagare: ensamhet. Och i skärningspunkten mellan dessa båda – beroendet och ensamheten – uppstår något mer. En existentiell brist. En längtan efter att livet åter ska kännas meningsfullt.

---

I Sverige har alkoholkonsumtionen bland personer över 65 år ökat med cirka 30 procent sedan 2004, enligt professor emeritus Sven Andréasson (2024). Övriga åldersgrupper ligger stabilt eller minskar.

Att äldre fortsätter dricka som de gjort tidigare i livet är ett nytt mönster. Ekonomisk trygghet, ökad rörlighet och förändrade attityder till åldrande är några förklaringar. Men med åldern följer också större känslighet för alkohol – fysisk, psykisk och social.

Forskning visar att många äldre söker hjälp för alkoholproblem, men att de ofta försvinner i systemet. I en studie från Umeå universitet utgjorde personer över 65 år hela 25 procent av klienterna i kommunal beroendevård (Jemberie, 2023). Samsjuklighet och återkommande sjukhusbesök var vanligt – men vården är sällan utformad för att möta deras behov.

Mötet viktigare än metoden

På Riddargatan 1 i Stockholm pågår en femårig studie där olika behandlingsformer testas för äldre med beroendeproblematik – som KBT, motiverande samtal och läkemedel (Andréasson, 2024). Men resultaten pekar åt ett annat håll än väntat: det är inte metoden i sig som avgör, utan att personen själv sökt hjälp, och blir bemött med respekt.

Många av de intervjuade äldre i studien betonar vikten av individanpassning snarare än åldersspecifik behandling. De vill bli sedda – som människor, inte som “äldre”. Det handlar om livssituation, anhöriga, psykisk hälsa, erfarenheter. Om att mötas i ögonhöjd, med öppenhet för det liv som redan levts.

Ofrivillig ensamhet

Socialstyrelsen (2022) uppskattar att 10–15 procent av personer över 75 år upplever ofrivillig ensamhet. Det är en faktor som påverkar både den fysiska och psykiska hälsan – men också motivationen till förändring.

Folkhälsomyndigheten (2023) konstaterar att ensamhet ökar risken för depression, suicid, beroende och allmän ohälsa. Det handlar inte bara om att vara ensam i fysisk mening, utan om känslan av att sakna meningsfull kontakt.

Forskning från Lunds universitet visar att denna känsla av ensamhet påverkar sömn, symtomupplevelse och användning av mediciner – även när det sociala nätverket i praktiken finns kvar (Svensson, 2025). Ensamheten sitter alltså inte bara i omständigheterna – den sitter i kroppen, i rummet, i mellanrummen.

Existentiell hälsa – när något saknas i djupet

Äldre personer som lever med beroendeproblematik befinner sig ofta i ett existentiellt skede. Det är en tid då frågor om mening, ansvar, sorg, livets slut och tillhörighet blir tydliga – ibland smärtsamt tydliga. Beroendet kan då bli både symtom och skydd.

REALM-projektet vid Karolinska Institutet (2024) visar hur existentiell ensamhet – känslan av att inte längre ha kontakt med någon på djupet – är starkt kopplad till psykisk ohälsa hos äldre. Inte sällan är det detta som driver ett beroende. Det är inte bara alkoholen i sig – det är det som saknas i livet.

Existentiell hälsa handlar om hopp, försoning, tillit, mening och förankring. Det är kanske först när vården börjar tala i de termerna som den verkligen kan nå in – inte bara reglera ett beteende, utan öppna för ett nytt sätt att leva.

Vad krävs av oss?

SBU (2024) visar att det finns fungerande insatser mot ofrivillig ensamhet – som samtalsgrupper, kulturaktiviteter, meningsfull sysselsättning. Det behövs också en beroendevård där äldre inte försvinner i statistiken.

Men framför allt behövs ett annat synsätt: att vi vågar fråga. Vågar prata. Vågar se. För beroende hos äldre är inte en avvikelse. Det är en del av verkligheten. Den blir bara farlig när den ignoreras.

/ Margareta Bohlin

---

Referenser