Bakom rubrikerna om Ozempic (GLP-1): Vad vi inte pratar om

De senaste åren har läkemedel som Ozempic, Wegovy och Mounjaro blivit omtalade för sin aptitdämpande effekt och förmåga att hjälpa många till viktnedgång. Genom att påverka kroppens GLP-1-receptorer ger de en ökad mättnadskänsla och minskat sug. Det är ett verktyg som har hjälpt många – men samtidigt döljer det en komplex verklighet där både beroende, psykisk ohälsa och vårdens bemötande förblir otillräckligt belysta.

Det man ofta missar i debatten är detta: matberoende är inte hungerdrivet. Det handlar inte om att kroppen vill ha energi – det handlar om att känslor ska dämpas, tomrum fyllas, ångest tryckas undan. Den beroendedrivna ätningen påverkas inte av mättnad, för det är inte brist på mättnad som är problemet. Att föreställa sig att mättnad skulle ”lösa” matberoende är ungefär som att tro att en alkoholist skulle tillfriskna bara för att törstkänslan försvinner – eller att en spelberoende skulle bli frisk om hen inte kunde logga in på sitt bankkonto. Det blir absurt.

Forskning visar att matberoende har stora likheter med andra typer av beroenden – det finns kontrollförlust, toleransutveckling, abstinens och fortsatt användning trots negativa konsekvenser. En uppdaterad systematisk översikt från 2022, som analyserade över 270 studier, visar att i genomsnitt 20 % av den vuxna befolkningen uppfyller kriterierna för matberoende enligt den validerade Yale Food Addiction Scale (YFAS), och bland kliniska grupper som personer med hetsätningsstörning är förekomsten så hög som 55 % (Hauck et al., 2022). Det är alltså inte en marginell företeelse – utan en central del av den beroendekarta vi måste förhålla oss till.

Samtidigt uppskattas 10–15 procent av användarna av GLP-1-läkemedel vara så kallade ”non-responders” – det vill säga de uppnår inte medicinskt meningsfull viktnedgång (Becker’s Hospital Review, 2023; Healthline, 2024). Det är inte en exakt och vetenskapligt fastställd siffra, men om man försiktigt räknar samman dessa grupper – de som medicinskt inte svarar på läkemedlen, och de som lider av matberoende – så skulle det kunna röra sig om 25–35 procent av användarna som riskerar att stå utan verklig hjälp. Den siffran är en uppskattning, men den ger ändå en tydlig bild: det är många som inte blir hjälpta av läkemedlen, och deras berättelser förtjänar också utrymme i debatten.

För dem som svarar positivt på läkemedlen – och det gör majoriteten – är effekten ofta betydande sett till kliniska kriterier. I den stora STEP 1-studien rapporterades att 86 % av deltagarna som fick semaglutid 2,4 mg uppnådde minst 5 % viktminskning, och 69 % uppnådde minst 10 % viktminskning efter 68 veckor (Wilding et al., 2021). Men här krävs en viktig nyansering: vad betyder egentligen 5–10 % viktnedgång?

För många innebär det inte att man når sin målvikt – än mindre vad man själv upplever som en “hälsosam” vikt. En person som väger 110 kg går med 10 % nedgång ner till 99 kg. Det kan absolut innebära förbättringar i blodtryck, blodsocker och livskvalitet. Men det innebär inte att man “blir frisk” eller “ser ut som normen”. Och när läkemedlen presenteras som revolutionerande kan den personliga besvikelsen bli desto större – när man inser att kroppen fortfarande avviker, och att samhällets attityder inte förändrats.

Jag hoppas innerligt att den forskning som pågår just nu inte enbart handlar om viktnedgång i kilo och procent, utan även om de psykosociala och existentiella effekterna. För vad händer med människors självbild, livsmod och värdighet när de gång på gång möts av budskapet att deras kropp är ett hot – mot deras egen hälsa, mot vårdsystemet, mot samhällsekonomin? När ett vårdcentralsbesök för ett brutet finger leder till en föreläsning om vikt. När övervikt ständigt används som första, och ibland enda, förklaringsmodell till ohälsa.

Det är ett välbelagt mönster av viktstigmatisering i vården. Personer med övervikt rapporterar att de gång på gång får höra att nästan alla deras besvär – från sömnsvårigheter till stukade fötter – skulle lösas om de gick ner i vikt. Detta har lett till att många undviker att söka vård, vilket får allvarliga konsekvenser för folkhälsan (Phelan et al., 2015; Puhl & Heuer, 2009).

Att obesitas är ett folkhälsoproblem är det bred enighet om. Därför är det förvånande – och oroande – att dessa läkemedel inte omfattas av det svenska högkostnadsskyddet när de används vid övervikt utan diabetes. Det innebär att patienter själva får stå för kostnader som snabbt blir mycket höga. Vad signalerar det? Går det att tolka på annat sätt än att samhället – eller staten – värderar vissa diagnoser och kroppar mer än andra? Att övervikt fortfarande anses vara individens eget fel? Eller att personer med fetma inte anses vara ”värda” samma stöd som andra patienter?

Det innebär också att behandlingen i praktiken blir en klassfråga. Den som har råd kan få hjälp – den som inte har det får fortsätta kämpa själv. Det skapar ojämlikhet i både hälsa, vård och livschanser. När övervikt och obesitas redan är mer förekommande i socioekonomiskt utsatta grupper, innebär detta att gapet riskerar att växa ytterligare. Vem har då rätt till hjälp? Och vad säger det om vilket människovärde vi tillskriver olika kroppar?

Har vi verkligen inte kommit längre i vår kunskap om överviktens komplexitet – biologiskt, psykologiskt och socialt? Forskningen är tydlig: fetma är inte bara en fråga om vilja eller disciplin. Det är ett kroniskt, multifaktoriellt tillstånd som påverkas av genetik, hormoner, miljö, stress, trauman och socioekonomiska villkor. Ändå lever många kvar i en föreställning om att den som är överviktig helt enkelt ”valt fel”. Det är ett farligt och ovetenskapligt synsätt – som både skadar individer och försenar nödvändiga strukturella reformer i vården.

Samtidigt finns en annan tyst risk: att GLP-1-läkemedel används av personer med ätstörningar som ett sätt att svälta sig själva utan att behöva känna hunger. Det finns ökande klinisk oro för att läkemedlen i dessa fall inte används som medicin, utan som ett dolt självskadebeteende (Keshen et al., 2023).

Vi måste prata om detta. På riktigt. Vi måste sluta behandla kroppen som ett projekt, och viktnedgång som moral. Vi måste förstå att mättnad inte hjälper den som äter för att slippa känna. Att GLP-1 kan vara ett redskap – men inte en frälsare. Att den som lever med matberoende kan behöva tillgång till terapi, tolvstegsprogram, trygghet och respekt. Precis som andra med beroendeproblem.

Att minska hunger är inte samma sak som att minska lidande.

/ Margareta Bohlin

---