Sinnesro, mod och förstånd: en existentiell kompass i beroendets landskap

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.”

Denna formel, ofta förknippad med tillfrisknande från beroende, har fått en särskild betydelse i många människors liv. I sin enkelhet sammanfattar den tre nycklar till återhämtning och mänsklig utveckling: acceptans, handlingskraft och urskiljning. I detta blogginlägg vill jag fördjupa resonemanget kring dessa tre begrepp och knyta dem till aktuell forskning om beroende, psykisk hälsa och existentiellt välbefinnande.

Beroende är ett komplext tillstånd som omfattar biologiska, psykologiska, sociala och existentiella faktorer. Det handlar inte bara om substansen eller beteendet i sig, utan om hur människan försöker reglera smärta, tillhörighet, kontroll och skam (Maté, 2023). Forskning visar att människor i beroende ofta upplever existentiell tomhet, hopplöshet och meningslöshet – och att tillfrisknandet förstärks av att dessa frågor adresseras (Du Plessis, 2019; Ahmadi, 2006).

Acceptans Att acceptera det jag inte kan förändra handlar inte om resignation utan om försoning. Det kan handla om att erkänna en diagnos, ett mönster, ett livstrauma. För många i beroende blir detta ett första steg bort från förnekelse och mot självrespekt. Luoma et al. (2007) beskriver hur skam ofta hindrar människor från att söka hjälp, och hur acceptansbaserade metoder som ACT (Acceptance and Commitment Therapy) kan minska självstigma och förbättra livskvalitet. Acceptansen kan också inkludera att stå ut med smärta som inte försvinner – sorgen efter det som gått förlorat, relationer som inte kan repareras, år som inte kan göras om. Det är en inre rörelse som gör tillfrisknande möjligt utan att kräva perfektion.

Mod Mod är nästa steg. Det handlar om att agera, söka hjälp, säga ifrån, säga ja. I beroendebehandling förlorar ofta individen tilltro till sin egen agens. Men forskning visar att återhämtning är möjlig när människan får stöd att återta sin roll som subjekt i sitt liv (Best, Musgrove & Hall, 2022). Det handlar om små steg – att våga tala, våga drömma, våga tro på förändring. Modet kan också vara att stå kvar i obehaget, att våga möta svåra känslor, att försöka igen efter återfall. Det är ett mod som inte är spektakulärt, men som i vardagens stilla kamp gör all skillnad.

Förstånd Och slutligen: förstånd att inse skillnaden. I dagens prestationskultur ses ofta ansvar som något vi ska ta för allt. Men i tillfrisknande handlar förstånd ofta om att sätta gränser: Vad är mitt, vad är inte mitt? Vad kan jag påverka, vad måste jag låta vara? Det är en process av urskiljning, inte olik det som inom psykologin kallas ”kognitiv reappraisal” – att tolka situationer på ett nytt sätt och reglera sina reaktioner därefter (Gross & Thompson, 2007). I beroendets dynamik finns ofta starka känslor av skuld och kontrollförlust. Förståndet innebär att skapa struktur i kaoset, att kunna välja sina strider, att vila i det som inte kräver lösning.

Existentiell hälsa som tillfrisknandets mark Existentiell hälsa innefattar dimensioner som identitet, mening, hopp och försoning (Ahmadi, 2006). I beroendekontext är detta avgörande: Att få vara en person, inte en diagnos. Att få försöka, misslyckas och få en ny chans. Att få tala om skuld och förlust utan att bli dömd. När vi möter människor i beroende får vi inte glömma att de bär på existentiella frågor, inte bara beteendeproblem. Att bli lyssnad till, att tillhöra, att ingå i ett meningsfullt sammanhang – det är skyddsfaktorer med långt större kraft än vi ofta inser. Samtal om värde, om rötter, om drömmar, är inte oväsentliga utan livsavgörande.

En levd visdom Formeln om sinnesro, mod och förstånd är i detta sammanhang inte en dogm utan en levd visdom. Den erbjuder en etisk och psykologisk orientering som är förankrad i erfarenhet, inte i teorier. Den hjälper människor att navigera i det mest mänskliga: vad vi kan ändra och vad vi måste lära oss leva med. Det är här den existentiella hälsan tar rot. När detta levs – i grupper, i samtal, i en vardag som tillåter ärlighet – då händer något. Inte bara med individen, utan med den kultur vi alla ingår i. Och i det ligger hoppet om ett mänskligare sätt att förstå och möta beroende.

Som forskare inom psykologi och verksam inom existentiell hälsa möter jag ofta människor som befinner sig mitt i denna kamp – med sig själva, med samhällets krav och med sina egna föreställningar om vad som går att förändra. I min verksamhet arbetar jag med att skapa utrymme för dessa samtal och för det tillfrisknande som börjar med att bli sedd, hörd och förstådd.

---